Ålkråka, havstjäder och storskarv. Kärt barn har många namn, brukar det heta. Men runt en av Sveriges största sjöfåglar lever en våldsam konflikt.

I maj 2016 åkte Skärgårdsstiftelsen ut till Värmdö för en rutinkontroll. De hittade 171 skarvbon utspridda på tre öar. När tillsynsmännen tre månader senare steg i land saknades 150 stycken. På marken låg livlösa skarvungar och i träden hängde döda fågelkroppar – en massaker hade ägt rum.

Någon hade åkt ut till öarna där skarvarna häckade, ställt sig under träden och skjutit sönder bona. Totalt hittades 75 döda skarvar och flera förstörda träd.

Utnyttjad och dödad

Skarvens kropp är lång, slank och svart. Till skillnad från många andra vattenlevande fåglar har skarven en fjäderdräkt som inte stöter bort vatten, vilket gör det lättare att dyka då den tyngs ner i vattnet. För att torka det yttersta fjäderskiktet ställer sig skarven med utbredda vingar – som ett stort, svart kors.

Människor har i över 2 000 år utnyttjat skarvens förmåga att fånga fisk. I Kina och Japan används fiskemetoden fortfarande. Fiskaren fäster en lina runt skarvens hals, så att den inte kan svälja fisken den fångar. När skarven kommer upp till ytan tar fiskaren hand om fångsten. Idén att fiska med skarv infördes även i Europa under 1600-talet av James I i England och Ludvig XIII i Frankrike, men i slutet av samma århundrade försvann skarvfisket från Europa. I de flesta fall när skarven och människans vägar under historien har korsats, har fågeln enbart setts som en konkurrent om fisken. När gevär under 1800-talet blev vanliga i skärgården blev skarven offer för en hänsynslös jakt.

– Skarvarna förföljdes. Man förstörde deras bon, dödade deras ungar och fördrev dem från häckningsplatser, säger Henri Engström, tidigare skarvforskare vid Uppsala universitet och i dag verksam vid Naturvårdsverket.

Vid 1900-talets början var skarven helt utrotad från Sverige. Nu har arten lyckats komma igen och har enligt länsstyrelsen en gynnsam bevarandestatus. Men det är inte bara positivt för skarvarna.

– När de återetablerade sig återkom även konflikterna. Fiskare befarade att fåglarna skulle bli ett problem, som de ansågs ha varit tidigare, säger Henri Engström.

Skarvar har utsatts för flera illegala massakrer, likt den på de tre kobbarna i Värmdö kommun förra året. Till exempel: 2007 sköts över 400 skarvar på Dalarö utanför Stockholm och i maj 2014 klubbades nästan 1 000 ungar ihjäl utanför Gävle, där också över 200 träd sågades ner. Men skarvarna jagas inte bara illegalt.

Västkustjakten stoppas

Eftersom skarven är fredad av EUs fågeldirektiv sker ingen allmän jakt på den i Sverige sedan 1995. Om länsstyrelsen anser att fågeln gör skada, till exempel på fisket, kan de istället utfärda tillstånd för allmän skyddsjakt.

Mellan oktober 2011 och augusti 2014 dödades 1 979 skarvar under skyddsjakt på västkusten. Kvoten på 2 000 skarvar var nästan fylld. Jägareförbundet Västra Götaland ansökte om att få skjuta fler, vilket länsstyrelsen beviljade: fram till 20 augusti i år skulle ytterligare 2 000 få dödas.

Men Sveriges ornitologiska förening (också kallad Birdlife Sverige), Göteborgs ornitologiska förening och Naturskyddsföreningen i Bohuslän överklagade. De ansåg att det inte fanns belägg för att skarvarna skadade fisket, vilket Jägareförbundet påstod. I november 2014 stoppade Naturvårdsverket alla, förutom yrkesfiskarna, från att jaga skarv.

Thore Ekelind är skarvjägare och sitter i Jägareförbundets kustjaktsråd. Han var inte nöjd med beslutet.

– Ett nytt allmänt jakttillstånd är en förhoppning som både yrkesfiskarna och jägarna har, säger han.

Rings in som skytt

Då en del yrkesfiskare saknar vapen har de rätt till medhjälpare, någonting som Thore Ekelind ibland rings in som. Han åker ut till platsen där fiskeredskapen, och sannolikt även skarvarna, finns. Sedan väntar han.

– Man sitter på stranden eller i båten med hagelbössa och skjuter på skarvarna när de kommer. Dör de inte direkt dyker de och kommer upp en bit därifrån. Då avlivar vi dem där, säger Thore Ekelind.

Andra jaktmetoder som används i Sverige är att förstöra skarvbon och picka sönder ägg, men det förekommer inte på västkusten. Skarven anses förstöra för yrkesfisket genom att stjäla fiskar ur fiskeredskapen och konkurrera om fångsten. Enligt Thore Ekelind är problemet allvarligt. Han hoppas att jaktkvoten ska öka, och inte bara gälla yrkesfisket.

– Yrkesfiskarna som försöker leva på fisket är förtvivlade, och vill gärna att skarvpopulationen decimeras, säger Thore Ekelind. På Jägareförbundet har han till uppgift att samla in statistik över hur många skarvar som dödas på västkusten. Om en fiskare eller medhjälpare har skjutit en skarv ringer hen till Thore Ekelind, som sedan publicerar siffrorna på Jägareförbundets hemsida.

Får du fler bevis än ett telefonsamtal?

– Nej, de skickar inte in fåglarna någonstans – dem äter de upp, säger Thore Ekelind.

För att göra reklam för skarvjakten, och i förlängningen få upp kvoten, anlitar Jägareförbundet Västra Götaland kockar som bjuder på fågeln vid olika event. Jägareförbundet vill se en allmän jakt på skarv, men enligt Henri Engström på Naturvårdsverket är inte den chansen speciellt stor i dagsläget.

– Det förhindras eftersom arten är fredad av EU. Många länsstyrelser har i dag gett tillstånd till skyddsjaktskvoter som ligger över det antal som faktiskt dödas. Då är det svårt att argumentera för ytterligare jaktlättnader, säger han.

Fiskets största problem

Ofta diskuteras frågan om skarven påverkar fisket eller inte. Henri Engström vill att man istället ska utreda hur stor påverkan kan tänkas vara på fiskets lönsamhet.

– Det är svårt att avgöra vid vilken volym konsumerad fisk som effekter på bestånden uppstår. Fiskbestånden kan tåla ett måttligt uttag både från skarv och ett uthålligt fiske utan att minska, säger han. Om skarven ändå, efter ordentliga undersökningar, skulle bli utpekad som ett stort problem, är Henri Engström inte säker på att ett ökat jakttryck skulle ha någon effekt.

– Man har, både genom legal och illegal jakt, fördrivit skarvkolonier. Vad jag vet har det inte undersökts om skarvarna fortsätter fiska på samma plats, trots att de inte häckar där längre. Men det är högst troligt att det är så – om resursen är tillräckligt attraktiv vill fåglarna komma tillbaka.

Han påpekar också att man borde prata mer om grundproblemet: att fisket har låg lönsamhet.

– Även med avsevärt färre skarvar har jag väldigt svårt att tro att det kustnära yrkesfisket kan konkurrera med global fiskmarknad. Särskilt när vi måste motverka ett intensivt fiske och de miljöfaktorer som har orsakat kraftiga nedgångar av fiskbestånd. Det går inte att lyfta ut skarven som en faktor och sedan tro att grundproblemet löser sig om man eliminerar den. Vi bör istället bygga ett hållbart fiske, säger Henri Engström.

Forskning säger olika

Maria Ovegård på SLU har sedan 2005 forskat om skarvens påverkan på fiskbestånd. Hon har sedan dag ett märkt av konflikten.

– Vad man än tar fram får man kritik. När vi kom fram till en metod som fiskerisidan var med på, då backade länsstyrelsen ur på grund av att naturvårdssidan inte var med på det. Och det är så det har varit, säger Maria Ovegård.

Hennes doktorsavhandling, som publicerades i februari 2017, pekar på att det i vissa områden förekommer konkurrens mellan yrkesfisket och skarvarna.

– Jag hoppas innerligt att min forskning kan användas när man i framtiden beslutar om jakt på skarv, säger Maria Ovegård.

Vissa studier antyder alltså att man har lokala effekter av skarvar. Skarvexperten Henri Engström är dock inte säker på att det går att slå fast.

– Frågan är om man verkligen kan säga att det är just skarven som har orsakat de här minskningarna, för det är ju inte så överallt där skarvar finns, säger Henri Engström.

Annan forskning har undersökt längre tidsperspektiv och har inte kommit fram till samma slutsats som Maria Ovegård.

– I Östersjön lever betydligt fler skarvar än längs västkusten. Där verkar det inte finnas någon tydlig koppling mellan skarv och förändringar i kustnära fiskbestånd, säger Henri Engström.

Studien Henri Engström hänvisar till, också utförd av forskare på SLU, har gjort en uppdelning mellan rovfiskar och andra fiskar. De andra fiskarna, som innefattar exempelvis karp, är vid ökning indikatorer på övergödning och rovfiskarna motsatsen – de påverkas negativt om systemen blir allt för övergödda.

– En effekt av övergödningen är att karpfiskarna har ökat och rovfiskarna har minskat. Men sedan tio år tillbaka ser man att rovfiskarna har ökat – och under samma period har skarvarna haft starka bestånd, säger Henri Engström.

"Ålkråka"

Skarven äter gärna ål och kallas ibland för ålkråka. På västkusten är det i dag förbjudet att fiska ål, då den är akut hotad – bland annat på grund av överfiske. Thore Ekelind på Jägareförbundet tycker att man borde skjuta de skarvar som livnär sig på ål.

– Den enda som får ta ål i dag är skarven. Yrkesfiskarna hoppas att ålen ska reproduceras igen så att de kan ta den, säger Thore Ekelind.

Henri Engström på Naturvårdsverket påpekar att ålfrågan är komplex.

– Minskningen av ål började långt innan skarvarna blev vanliga. Och det är inte säkert att de individer som skarvar konsumerar skulle överleva till vuxen storlek och sedan fångas av yrkesfiskare eller vandra till Sargassohavet och reproducera sig där.

Även där skarven inte konkurrerar, som med ålen på västkusten, vill vissa döda den för att människor har större rätt till fisken. Dorna Behdadi är doktorand i praktisk filosofi på Göteborgs universitet och försöker i sin avhandling ta reda på om andra djur än människan kan vara moraliskt ansvariga för sina handlingar. Dorna Behdadi har länge intresserat sig för djuretiska och moralfilosofiska frågor.

– Vi har andra bra protein- och omega 3-källor än just fiskar. Skarvarna har ju inte möjlighet att äta någonting annat. Att då döda dem för att de äter djur som vi människor själva vill äta, trots att vi inte ens behöver, verkar svårt att försvara etiskt, säger Dorna Behdadi.

Uppmärksamheten kring miljöfrågor har ökat medvetenheten om vår egen överlevnad. Henri Engström tror att det kan få oss att värna om andra arter än människan.

– Det ensidiga synsättet – att vi människor har ensamrätt till naturen – verkar tack och lov vara på väg bort. Det handlar mycket om vår egen överlevnad också; vi måste ha fungerande ekosystem för att överleva själva, säger han.