De vill forma om en exkluderande bransch

– Vi måste vara lagom obekväma, säger Kerstin Sylwan. Hon berättar att den ideella föreningen Omforma vill “öppna upp slutna rum och maktstrukturer” och på så vis verka för en mer jämställd och jämlik designbransch.

Hon menar att de flesta inom branschen håller med om att den är exkluderande, men när de går in på detaljfrågor så känner sig många påhoppade.

– Då tycker de att vi pratar skit och de flesta tycker inte ens att de behöver försvara sig. Men det är klart, vi får mycket stöd också.

I veckan arrangerade den göteborgsbaserade organisationen Omforma ett Open Call i Göteborg inför en utställning de vill arrangera, med banbrytande designers över olika fält. De arbetar också för att förändra branschen genom föreläsningar på designutbildningar och mässor. Det hela startade med en undersökning som mynnade ut i en rapport som blev boken Omforma- Nya strukturer för designbranschen.

”De fann en bransch, uppdelad efter kön och präglad av en maktelit med likartade värderingar och estetisk samsyn, “ står det på bokens baksida.

– Eftersom designbranschen är en väldigt smal grupp av människor, med en smal norm om vilka som får plats och vilka som fattar beslut blir också resultatet exkluderande. Det blir innovationsfattigt.

Jenny Stefansdotter, andra delen av organisationen pionjärer, tillägger:

– Ta begreppet “Svensk design”. Vad som är svensk design beror på vilka som gör grejerna. Det finns begrepp som “etno-design” och “eko-design”, som är något annat än det som kallas svensk design. Man kan fundera på varför det är så?

– Vi är kvinnor som tillhör en marginaliserad grupp, men det är så många andra grupper som inte har plats i branschen.

Vilka följder detta har på den design som formges är tydlig – Jenny berättar att vi ser mode som inte är anpassat efter alla kroppar utan bara efter en smal norm, eller inredning som är väldigt likriktad och som inte passar alla människor.

– Det påverkar även andra hållbarhetsaspekter än de sociala. Det finns en idé hos de som producerar om “vad som går att sälja”, säger Kerstin.

Hon beskriver det som att det inte finns någon mångfald i besluten, utan att de besluten fattas också av en typ av smakelit.

Men hur ser de på Göteborg som designstad?

Kerstin och Jenny menar att det för det första saknas en fysisk plats för design, eftersom Rhösska museet är stängt och att det är oklart när det ska öppnas igen. Men det skulle också behövas andra platser, menar de, som är mer snabbfotade och inkluderande för nya grupper och oetablerade.

– Göteborgs stad skulle kunna tillhandahålla lokaler för att kunna ställa ut och ha möten och samtal. Sammanhang där man kan göra saker på ett mer enkelt sätt. Kanske med en pågående öppen verkstad för hantverk, återbruk och formgivning. Så folk kan testa och kanske fortsätta, säger Jenny.

– Dessutom skulle man också kunna välja att se design som en kulturform, vilket ger möjligheteter att kunna söka stöd och bidrag.

Nu håller Kerstin och Jenny på att skissa på nästa bok, en bok om makt och egenmakt i designbranschen.