Kära Alice Teodorescu,

I GP den 27 januari skriver du om ”den nya segregationen”. Du berättar om barn som blir överfallna och rånade och om föräldrar som inte vill att deras barn ska gå ute själva när det är mörkt.

Det här är givetvis hemskt på alla plan, så långt kan vi vara överens. Men frågan är om det verkligen är så nytt som du påstår. I Brå:s skolundersökning om brott från 2015 uppgav drygt 31 procent av killarna och knappt 22 procent av tjejerna att de begått någon form av våldsbrott under de se­naste tolv månaderna. Det är en alldeles för hög siffra, men i en jämförelse som görs i slutet av rapporten så visar såväl Stockholmsenkäten som Skolundersökningen om brott att andelen elever som uppger att de begått grövre våld eller stöld har minskat markant från 2008 och framåt.

Du hänvisar också till statistik, närmare bestämt den nationella trygghetsundersökningen, där du lyfter fram att 30 procent av Sveriges kvinnor känner sig mycket eller ganska otrygga. Också detta är en hög siffra, men både du och jag vet att upplevd trygghet säger ganska lite om faktisk brottslighet. Snarare är det förmodligen ett resultat den uppiskade stämning som just nu råder såväl i media som i rikspolitiken där många tycks tävla om att måla upp den mest skräckinjagande bilden av Sverige.

Nåväl, undersökningen som jag refererar till är ju några år gammal och enkätundersökningar är som bekant inte helt tillförlitliga. Så låt oss ponera att du har rätt, att ungdomsbrottsligheten verkligen har ökat de senaste åren. Vad beror det i så fall på? Och hur ska vi komma tillrätta med det? Det här är komplexa frågor och därför blir jag lite imponerad av att du verkar veta exakt vad problemet är och hur vi ska lösa det. Det beror, slår du fast, på segregationen och utanförskapet.

Detta, skriver du, ”är ett resultat av att det saknats en långsiktigt hållbar migrationspolitik som tagit hänsyn till Sveriges förmåga att absorbera en stor mängd människor på relativt kort tid”. Det kan hända att du delvis har rätt i den här analysen. Det är sant att Sverige tog emot ett relativt högt antal flyktingar, jämfört med tidigare år, under 2015 och att detta kan ha bidragit till att öka spänningarna i samhället.

Men till skillnad från dig tror jag att det här är problem som vi kan övervinna, inte genom att strypa invandringen (vilket ju redan har skett) men genom en omfördelning av resurser och genom att motarbeta de rasistiska och stereotypa fördomar som sprids. Jag tror inte heller på din kortsiktiga lösning som lyder: fler poliser, hårdare straff, slopad straffrabatt, fotbojor och sänkt straffmyndighetsålder.

I DN den 30/1 sågade sex professorer kapplöpningen om att föreslå hårdare straff. De skriver bland annat att ”en ständigt återkommande skärpning av straffen är dyrt, verkningslöst och ibland till och med kontraproduktivt”. I en annan mycket intressant artikel i GP, signerad Mattias Hagberg, kunde vi också nyligen läsa att det är just den typen av stenhård retorik som riskerar att driva på våldet. Där står att det finns klara samband mellan å ena sidan våldsbrott och å andra sidan fattigdom, utanförskap och brist på framtidsutsikter. De som begår brott anser sig ofta inte ha någonting att förlora eftersom de är dömda av samhället redan på förhand. Så istället för att bekämpa måste vi börja med att försöka inkludera och att inte utmåla vissa grupper i samhället som ett problem eller hot.

Du skriver också att det inte räcker med hårdare straff etcetera, vi måste också ”täta det uppluckrade normsystemet” som du menar härrör från ”de goda värderingarnas reträtt”. Jag har lite svårt att förstå exakt vad du menar med det här och framför allt vad du grundar det på. Normerna i samhället ser givetvis inte likadana ut i dag som de gjorde för femtio år sedan, vilket är fullt naturligt. Till exempel klassas inte homosexualitet längre som en sjukdom och toleransen mot människor som kommer från främmande kulturer torde, trots högerextremismens framfart, vara större i dag än den var för några decennier sedan.

När det gäller normer kring om det är okej att skada andra personer eller om det är rätt att bruka våld betvivlar jag dock att det har förändrats särskilt mycket. Jag tror att det är väldigt få personer, oavsett var man kommer ifrån eller vilken religion man bekänner sig till, som ser våld som en bra lösning eller som inte mår dåligt av att skada andra.

Bristen på sunda värderingar och ungdomens förfall har ju dock varit ett återkommande tema genom historien så jag förstår att det är något som är lätt att ta till när man saknar andra bevis för att Sverige är ett land i förfall.

Du avslutar med att skriva: ”Därför är kampen mot de som hotar andras rätt till liv grundläggande. Det är en kamp bortom höger eller vänster. En kamp som de kriminella aldrig ska få vinna.”

Så har du än en gång slagit fast att det handlar om en kamp och att det finns kriminella och vanliga icke-kriminella människor. De kriminella måste bekämpas och låsas in, och kanske allra helst utvisas, så att vi rättskaffens medborgare med goda värderingar slipper möta dem. En av dessa goda värderingar som de här personerna uppenbarligen saknar och som du skriver om är empati. Kanske är vi fler som skulle må bra av att öva upp den förmågan.