Den som vänder blicken mot natthimlen ser inte bara en oändlighet av stjärnor, utan kanske även mänsklighetens framtida slagfält. I alla fall om man ska tro stormakterna själva och säkerhetspolitiska bedömare.

– Vi står inte på randen till ett krig just nu, men det är definitivt ett sluttande plan. Det går åt helt fel håll, säger Daniel Faria som är forskningsledare vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och jobbar med rymdfrågor.

Men det handlar inte om lasersprakande rymdkrig som i Star wars, utan om strategiska angrepp på de satelliter som vi gradvis har blivit helt beroende av. Att slå ut viktiga system i rymden är ett effektivt sätt att försvaga eller näst intill förlama ett land. I dag finns i stort sett ingen samhällssektor som inte är kopplad till satellittjänster.

– Många menar att en konflikt i rymden kan eskalera väldigt snabbt, eftersom det inte finns samma bromsande effekter som på jorden i form av mänskligt lidande. Därefter riskerar konflikten att sprida sig nedåt och övergå till konventionella strider på marken, säger Daniel Faria.

USA skärper tonen

I slutet av augusti invigde USA:s president under högtidliga former Spacecom, en militär organisation med fokus på rymdkrig.

– Hoten mot vårt land utvecklas ständigt, så det måste vi också göra, utropade Trump vid invigningsceremonin.

Egentligen var det snarare en återinvigning av en liknande funktion som inrättades i USA redan 1985. Men den lades formellt i malpåse efter terrorattackerna mot USA 2001, då det behövdes mer resurser till terrorbekämpning. Kapprustningen inför strider i rymden har dock hela tiden pågått – i både USA och de andra stora rymdnationerna. Och nu har alltså USA skärpt tonen ytterligare.

– Tidigare har man betraktat rymden som en frizon och låtit andra länders satelliter vara ifred. Nu har man helt bytt retorik och pratar om rymden som en arena för konflikter. Det är verkligen ett paradigmskifte, säger Daniel Faria.

Kan slå tillbaka

Angrepp på satelliter kan ske på många olika sätt. Det mest direkta är att helt enkelt skjuta sönder satelliten med en robot från jorden. Ett sådant test skedde skarpt så sent som i våras, då Indien sköt ned en av sina egna satelliter med en robot från marken.

En bieffekt med robotangrepp är att omloppsbanan riskerar att fyllas med rymdskrot som förr eller senare slår sönder fler satelliter, som i sin tur ger upphov till mer rymdskrot. Det blir en kedjereaktion, döpt till Kesslersyndromet, som till slut kan förstöra varenda satellit i samma omloppsbana – även angriparens egna satelliter.

För att undvika den risken valde Indien att skjuta ned en satellit som kretsade i en mycket låg bana – under 300 kilometer – så att skrotet föll ned mot jorden och brann upp i atmosfären.

– Men när Kina helt utan förvarning sköt ned en satellit 2007 skedde det på högre höjd, ungefär 800 kilometer. Det var ett enormt klumpigt test, som gav upphov till stora mängder skrot och skapade en hel del oreda, säger Daniel Faria.

Det finns andra typer av knep och vapen som inte alstrar lika mycket rymdskrot. Det kan till exempel handla om att oskadliggöra satelliten med kraftig laserstrålning, använda en annan farkost för att slå ut viktiga funktioner eller placera en störsändare i närheten av satelliten.

– Sedan finns ett stort hot när det gäller cyberattacker. Alla satelliter kommunicerar ju med jorden, och kan man hacka sig in på den länken går det att ge nya styrsignaler och så vidare, säger Daniel Faria.

Låsta förhandlingar

Rymden är fortfarande ett relativt laglöst och oreglerat område. 1963 undertecknade USA, Sovjetunionen och Storbritannien ett avtal som bland annat förbjöd kärnvapenprover i rymden. Fyra år senare, 1967, undertecknades Rymdfördraget. Där beskrivs rymden som en global allmänning och att inget land exempelvis har rätt att göra anspråk på någon himlakropp, eller placera massförstörelsevapen i rymden.

– Men summan av det hela är att rymden är ganska oreglerad. Det finns till exempel inga begränsningar när det gäller konventionella vapen i rymden, säger Daniel Faria.

Vid sidan av sin forskning är Daniel Faria teknisk rådgivare åt utrikesdepartementet inom ramen för de nedrustningsförhandlingar som förs i FN när det gäller rymdfrågor.

Men förhandlingarna går oerhört trögt. En orsak, förklarar han, är att antisatellitvapen många gånger är samma slags robotar som länder har för att skydda sig mot kärnvapenangrepp – och därmed blir frågan snabbt infekterad. Ingen av de stora rymdnationerna vill sänka garden mot kärnvapenangrepp.

En ljusning

Ett annat problem är att definiera vad som faktiskt är ett rymdvapen. En civil reparationsfarkost kan användas för att förstöra satelliter, och en satellit kan krockas med flit in i en annan. Gränsen är svår att dra.

– Just nu är det helt fastlåst och jag bedömer det som fullkomligt utsiktslöst att reglera det här med vapen i rymden. Osäkerheten leder till ytterligare kapprustning. Det blir en ond spiral, säger Daniel Faria.

Men trots motgångarna är han optimistisk. Vägen framåt, menar han, går via det som i förhandlingskretsar kallas för förtroendeskapande åtgärder. Det kan till exempel handla om uppförandekoder i rymden, att inte flyga för nära varandras satelliter – och att varje land tydligt ska tala om vad de skjuter upp för föremål.

– Då minskar osäkerheten, om rymdverksamheten blir mer transparent. Och den här typen av frågor är betydligt lättare att diskutera. Så där skulle jag säga att det finns en ljusning. Och det är viktigt, för rymden är en värdefull resurs som vi måste lära oss att hantera på bästa sätt, säger Daniel Faria.