På senare tid har jag börjat tänka på de där gamla, sura gubbarna på balkongen i Mupparna. Den griniga, reaktionära bakgrundskören som just nu fått extra luft.

När jag växte upp på sextio- och sjuttiotalet var aldrig revolutionen långt borta. Åtminstone inte i retoriken. Vi levde med ”realsocialismen” – den form av urartad kommunism som praktiserades i Östeuropa och Kina framförallt – och många i vänstern var imponerade av den på ett sätt som till slut blev för plågsamt för mig.

Vi var barn och barnbarn till en generation som vuxit upp med krig, konflikter och ständig brist. Min farfar och morfar dog båda i femtioårsåldern, medlemmar av en generation män som betraktades som kanonmat i den nationalistiska yran under första hälften av seklet. Men nu skulle världen bli bättre. Fred, frihet och utveckling utlovades.

Många av oss unga demonstrerade, kämpade, skrev sånger, dikter och manifest. Det folkliga motståndet mot kärnvapen, en av dåtidens ödesfrågor, var betydelsefull för att tvinga fram regleringar. Miljörörelsen radikaliserades och dagens gröna grupper är barn av sextiotalets uppror.

Sett i backspegeln hade min generation rätt. Kärnkraften visade sig vara ett enda elände. En allmän och solidarisk välfärd är en del av försvaret av det goda, öppna samhället. Och jag är helt övertygad om att klimatupprorets ungdomar har rätt. Framförallt kämpar de för rätten att påverka sin framtid, försäkra sig om att den inte kommer att bli rent apokalyptisk. Förutom den rungande vetenskapliga enigheten så är också ungdomarnas känslor och upplevelser viktiga.

Unga människor känner skräck inför framtiden. Och om det är något som är farligt är det när människor känner att de inte kan påverka sina liv och sin framtid. Om framtiden är körd och om jag inte kan göra något spelar ingenting längre någon roll. Att lösa det är det viktigaste politiska projektet just nu.

I en fascinerande radiodokumentär om andra världskriget, The Dead Drink First, berättar Dale Maharidge om sin far som var med och slogs i andra världskriget. Pappan var konstant deprimerad, vresig, aggressiv, alkoholiserad och skrämmande. Traumatiserad. Men när han på ålderns höst tappade tänderna och försökte sluddra fram hot och elakheter kunde inte han inte längre skrämma Maharidge. Det lät för patetiskt.

Alla åldras vi. Den som har tur att bli riktigt gammal får räkna med krämpor och med att se sin styrka försvinna. Och sin makt. Till slut blir också han en despot för svag för att orka hålla andra livegna och blir sittande på balkongen, högljutt gnällande utan att nån lyssnar.

Det borde makthavare inse. I synnerhet de som förgäves försöker motarbeta och stoppa klimatupproret. En dag kommer Trump och hans kompisar också att bli svaga, gamla och i behov av andra människors välvilja.

Och som våra förfäder diktade i Havamal:

Fä dör,
fränder dör,
även själv skiljes du hädan,
men ett vet jag,
som aldrig dör,
domen över död man.