Kedjan Vigårda proklamerade i februari att man var först i Sverige med att servera Moving Mountains – en köttlik veganburgare baserad på bland annat ärtor, soja, vete, svamp, kokos och rödbetsjuice. Likt konkurrenterna i den senaste skörden av vegoburgare är det just det extremköttiga som är själva vitsen. Är det veganerna som är målgruppen, eller är det köttätarna?

Svaret brukar landa i det sistnämnda, om man förstås inte envisas med uttrycket flexitarian som egentligen också betyder köttätare. Syftet är så klart att ersätta det klimatovänliga köttet – inte att tillfredsställa en marginaliserad grupp som veganerna. Likväl är Vegokollen på burgerstråt i kväll. Vi måste ju så klart ändå få ha en åsikt om vad det är som köttisarna äter när vi inte ser.

Vigårda är som ett väldigt mycket snyggare McDonalds. Man tar en bricka, läser menyn på en stor tavla, beställer, hämtar ut. I övrigt är Vigårda bra mycket mer trivsamt. Det är dekorativt inrett och det finns till och med soffor med kuddar.

Tidigare gånger jag varit på Vigårda har jag inte fäst så mycket notis vid inredningen. Då har nämligen hela lokalen utgjorts av en enda stor vobblande kropp av turister och fyraåringar. Bor man i Göteborg borde man veta bättre än att gå ut och äta på Avenyn en solig julieftermiddag.

Denna tisdagskväll i september är här dock knappt en kotte. Jag och sällskapet glor på menyn. En av burgarna kallas Vegan och en heter 100% Plant Burger. Det låter ju onekligen som att båda är veganska och ja, det stämmer gott. Den ena beskrivs som en lins- och bönburgare med avokado, coleslaw, tomat och chili och den andra som Moving Mountains burger, lökringar, tomat, picklad gurka, romansallad, het barbequesås och majonnäs.

Vi beställer en av varje. Det ingår pommes frites och en dipsås. Den enda veganska dipsåsen heter Lingon BBQ & Svartpeppar. Lite synd, med tanke på att de ju har majonnäs till burgaren och i coleslawen. Vi tar plats vid kuddsoffborden vid fönstret och inom kort är maten klar att hämtas upp.

Vi tittar på våra respektive skapelser. Det ser så himla torrt ut. Moving Mountainsburgaren svävar nästan fritt mellan påläggen. I botten en vit dressing, sallat och inlagd gurka. Och ovanpå burgaren ligger en lökring där den inbjudande barbequesåsen ändå trots allt droppat av sig något på själva burgaren.

Min vän börjar skära. Det är ju samma burgare som vi åt för två veckor sedan, men ljuset är helt annorlunda och båda reagerar när vi ser det ”blodiga” innandömet. Vi tittar på varann och på burgaren igen. Vi kan nog konstatera en gång för alla att det är köttälskare som är målgruppen.

Något motvilligt tar vi några tuggor. Burgaren inte lika torr som den först såg ut. Lökringen gör inget större väsen ifrån sig men barbequesåsen är söt och djup i smaken och det är gott med enkla komponenter som majonnäs och inlagd gurka.

Alldeles för många burgare saknar gurka nu för tiden, som till exempel bönburgaren som jag nu ska testa. I botten hittar jag en minimal mängd av det som ska föreställa coleslaw. Sallat, tomat och picklad rödlök ger lite stuns men själva burgaren är överstekt, torr, knaprig och sönderfallande. Några mjuknande nachos och en blygsam mängd avokado pryder insidan av locket.

Nej, det här var faktiskt inte så kul. Jag kan inte riktigt förstå varför majoriteten av alla veganburgare är så torra och saknar en värdig mängd med dressing. En burgare ska vara saftig och man ska bli kladdig. Med små medel skulle dessa två burgare kunna bli så mycket bättre.