I dag packar 44 400 människor ner sina saker och lämnar sina hem på flykt från krig och förföljelse. Ungefär lika många i går och ungefär lika många gör samma sak i morgon enligt UNHCR. De är ändå bara toppen av ett isberg, för de som flyr för att de inte längre kan försörja sig finns inte med i UNHCR:s siffror.

Det här är ingenting som vi kan lösa med svensk migrationspolitik. Vi har byggt en värld runt tanken att det enda som är värt att kämpa för är att samla på sig de symboler för rikedom som vi kallar pengar. Så mycket man kan – inte för att få nog utan för att få mer än andra, mest, helst alltihop, på andras bekostnad. Så det är klart att vi får en jordmån där våld och förtryck växer bättre än sånt som går att äta.

Men vad skulle en konstruktiv migrationspolitik kunna innebära? Vi skulle kunna se till att ta ansvar för att så många som möjligt kan få ett bra liv här. Se till att ordna med utbildning, vård, jobb och bostäder. Den som kommer i land efter en flykt behöver kunna rota sig på ett nytt ställe i lugn och ro. Lära sig språket, få vänner och göra något meningsfullt. Inte gå som på nålar och bli utslängd så fort Migrationsverket inte längre vill kalla de våldsamma konflikterna för krig.

Den parlamentariska migrationspolitiska kommittén som tillsattes i juni hade sitt första möte i tisdags, den 3 september. De ska lägga grunden för en ”human, rättssäker och effektiv” migrationspolitik – bland annat ska de finna svar på frågor om ifall flyktingar ska få permanenta eller tillfälliga uppehållstillstånd, om man ska kunna ta hänsyn till ömmande omständigheter och hur man ska göra med deras familjemedlemmar.

Om alla var inne på att vi faktiskt ska ha en human migrationspolitik skulle det här inte vara frågor som behövde diskuteras. Måste man fly vill man inte behöva skiljas från sin familj dessutom, och att sakna sina närmaste varje dag kan inte göra det lättare att komma in i samhället.

Men ett avgörande problem för den här kommittén är att många av deltagarna har helt andra mål för sin migrationspolitik. Moderaterna vill minska flyktingmottagandet med 70 procent från dagens 21 000, ge tillfälliga uppehållstillstånd och göra det svårare för flyktingar att ta hit sina familjer. Sverigedemokraterna vill inte att vi tar emot några flyktingar alls. Och Kristdemokraterna, som länge åtminstone ville underlätta för människor att återförenas med sina familjer, lägger sig nu på Moderaternas linje. Det är kontroversiellt inom partiet – det måste vara svårt för de kristdemokrater som har demonstrerat och kämpat för en human asylpolitik att se åt vilket håll Ebba Busch Thor vänder sig nu.

Av de övriga partierna är det bara två som ger de rimliga, egentligen självklara svaren på frågorna som ställs. Ja, den som får asyl ska få stanna permanent. Nej, det ska inte bli ännu svårare att få ta hit sin familj. Ja, det behövs en möjlighet att ge asyl i särskilt ömmande fall, även om det inte finns asylskäl i lagens mening. Vilka två? Vänsterpartiet och Miljöpartiet, förstås. C och L vill inte riktigt säga var de står, antagligen på grund av massiv inre splittring. Socialdemokraterna vill i stort sett inte göra det värre än i dag – men inte bättre heller.

Klokast vore om de partier som inte vill ha en mer omänsklig politik än dagens tillsammans tog avstånd från taggtrådshögerns politik. Helt och fullt och rakt ut. Sen kan vi sätta oss ner och diskutera hur vi kan ta emot fler av dem som flyr, och ta emot dem bättre. För världen ska räcka till alla.