På 30-talet pläderade Gunnar och Alva Myrdal bort trångboddheten, med ljusa visioner om funktionella folkhem med ett begränsat antal individer per kvadratmeter. En ny era var kommen, med luftiga hem som lät varje individ bo tryggt och självständigt i sin egen privata sfär. När folk inte tvingas trampa varandra på tårna kommer väl samhällsordningen och försyntheten av sig själv – när människor inte krockar per automatik behöver de hitta på ursäkter för att göra det.

Under mina första månader på universitetet bodde jag precis så trångt som makarna Myrdal sa att man inte fick, tillsammans med ett gäng tjejer som tog för sig av både utrymme, resurser och människor. De söp, tog droger och hade sex – jag kommer aldrig att glömma chocken jag fick när jag på väg hem från en lektion gick förbi vårt fönster och råkade se en naken främling under min rumskompis.

Gardiner, vadå? Gränserna var ju redan borta – kvadratmetrarna räckte inte till. Främlingar och ekorrar i köket var inget märkligt; både dörrar och fönster stod öppna.

Korridorerna var så trånga att man inte kunde ta sig förbi en mötande person med den kroppsliga integriteten i behåll, och efter krocken hade man delgivits en bekännelse, en lektion i dabbande eller lite skryt om akademiska och sexuella erövringar.

Jag hade vant mig vid lyxen att noggrant förbereda en fasad inför varje möte. Nu tappade jag besinningen varje dag i klentroget gapskratt eller innerligt raseri, och somnade med träningsvärk i ansiktet. Trångboddhet för människor närmare varandra, på gott och ont …

Labourentusiasten som gillade att sitta i timmar och sminka sig (eller mig) och sa att hon litade på att Allah skulle hjälpa henne ta juridikexamen – och driva djävulen ur mig. Hon och hennes kristna kusin fick för sig att jag var besatt när de såg mig pilla med några orakelkort. Labourentusiasten tände levande ljus, satte på Koranen på Spotify och ringde kusinen som var redo med en baptistisk präst från östra London som kunde mana mig till botgöring via Messenger videocall.

Den sävlige italienaren som plötsligt släntrade in från ingenstans, svepte en liter vodka och berättade hur han kämpade med sin medborgarskapsansökan, sin homosexualitet och den äckliga smaken av vodka, varpå han försökte övertala alla att stryka mig över kinden och bedöma dess lenhet på en tiogradig skala.

Den foundationmarinerade sexälskaren som svassade runt och försökte snärja karlar med grillad kyckling. Det är inte lätt att glömma minen på mannen som i vild panik rusade ut från hennes rum, hon hack i häl, skrikande ”I’m so annoyed, I spent a whole hour with him and fed him a whole grilled chicken and he still doesn’t want to have sex with me”.

De var inga änglar – de tumlade in på min säng fyra på natten för att dra med mig ut på party eller allvarsprat – men de hade slående distinkta karaktärer. De gick mig på nerverna, men efter några dagar utan en gnutta privatliv växte de in i mitt nervsystem.

Konflikter, infall och tvivel spreds genom rucklet likt sången som vällde ut från buskarna där folk stod och diskuterade neuropsykologi och psykedeliska svampar. Är det detta vi missar när vi skaffar rymliga lyor och korridorer som låter folk passera varandra utan kroppskontakt?

Vid trubbel slöt de upp bakom mig – i trängsel angår den enes problem alla. När jag råkade ut för en stalker som försökte ta sig in i lägenheten, skickade hotmeddelanden och misshandlade mig, hjälpte de mig – inte universitetet. Där satt jag och darrade under skrivbordet, medan sexälskaren ringde upp stalkern från mitt Messengerkonto och röt åt honom att lämna mig ifred, varpå han hotade med ”konsekvenser” – där han satt utanför vårt fönster. Inte kunde jag stanna efter det.

Nästa lägenhet hade inte tillnärmelsevis lika färgstarka karaktärer. Vi hade alla varsitt rum med eget badrum, och varken behövde eller ville uppehålla oss i de gemensamma utrymmena mer än vad som var absolut nödvändigt. Den enda jag pratade med var en kazakstansk bodybuilder som jämt stod i köket och stekte lax. Vi diskuterade politik på lågmäld ryska. När stalkern började lämna plastpåsar med mitt namn utanför porten blev de rädda, och jag fick flytta.

Tänk att just jag råkade hamna i en lägenhet med så bisarra personligheter … Eller, svindlande insikt: tänk om alla människor egentligen har lika starka personligheter, men att vi inte har en chans att märka dem utan att göra avkall på vår egen integritet?