Anders Behring Breivik. Rakhmat Akilov. Brenton Tarrant. Patrick Crusius.

Listan kan göras lång på män som på egen hand utfört blodiga terrordåd de senaste åren – den senaste i raden är den unge norrman som misstänks för moskéskjutningen i norska Bærum. Några av gärningsmännen har haft lösa kopplingar till organisationer, andra inga alls.

– Det kan enklast sammanfattas som ”leaderless resistance”. För att så bra som möjligt kunna bedriva den terrorism man anser nödvändig ska man inte bygga politiska organisationer, utan agera ensam, säger Daniel Poohl, chefredaktör för tidskriften Expo.

Klart är att i stort sett alla nutida gärningsmän funnit inspiration från tidigare dåd och gemenskap via nätbaserade forum. Att tala om ensamvargar är därmed till viss del felaktigt, anser Poohl.

– De ingår i en social gemenskap på nätet, och det är i den som de blir till som människor. Det är där de skriver sina tankar, hämtar inspiration, får en plats i hierarkin. Det är där man vill bli hjälte.

Samma resa

När det gäller den jihadistiska miljön finns det ofta en tydligare koppling till organisationer än vid högerextrema dåd. IS och al-Qaida har exempelvis uppmanat liktänkande att agera på egen hand. Men radikaliseringsprocessen för de unga män det oftast handlar om ser till stor del likadan ut, säger Daniel Poohl.

– Det finns många likheter i den process som en människa går igenom för att kunna utföra ett sådant här dåd. Det är samma resa, man går in en värld där man tror sig upptäcka en sanning. Man befinner sig i ett sammanhang där alla är förda bakom ljuset, där allt är korrupt och trasigt, och fångas av känslan att något drastiskt måste göras. Man avskärmar sig socialt och mentalt från samhället.

Den kanske tydligaste gemensamma nämnaren är att de ensamagerande gärningspersonerna är män som är besatta av idén om att bli hjältar.

– I den här världen är det ett uppdrag som tillskrivs mannen. Kvinnan har en stöttande roll, sköter markservice som gör det möjligt för männen att utföra det heroiska. I den bemärkelsen liknar de högerextrema och jihadistiska miljöerna varandra, säger Poohl och tillägger:

– Men det betyder inte nödvändigtvis att kvinnorna är mildare i sin radikalisering.

Kunskapslucka

Att de högerextrema dåden oftast utförts av gärningsmän som agerar på egen hand gör dock att vi riskerar att missa helhetsbilden, säger han.

– När vi pratar om radikal islamistisk terrorism förstår vi den som en helhet, som en del av något större. När extremhögerns terror slår till är det en omvänd logik; vi nagelfar det till den grad att vi missar helhetsbilden – ett pärlband av terrordåd de senaste decennierna som är en del av en pågående kampanj.

– Den stora bilden är att det rör sig om en internationell, vit, högextrem gemenskap som uppmuntrar till och producerar terrorism på löpande band. Men vi har inte lust att se det. Vi vill att de ska vara undantag.

Efter terrordåden i USA den 11 september 2001 har extremhögern fått flyta under radarn, anser Poohl. Genom att missa helheten och lägga alla resurser på islamistiskt motiverad terrorism har kunskapsluckan kring högerextremism växt.

– Det är ingen hemlighet att säkerhetstjänster har lidit av det. Skulle man betrakta extremhögern som ett konstant problem hade man kanske i större grad lagt resurserna på rätt ställe, och åtminstone konstaterat att det är ett gemensamt europeiskt och amerikanskt polisiärt problem.