I rasistens värld kan en invandrare aldrig göra rätt. När flyktingar kommer hit och inte lyckas få jobb så de tvingas leva på bidrag heter det att de är “parasiter på välfärdssystemet”. Om de som mot alla odds lyckas få ett arbete, eller om arbetskraftsinvandrarna, skriks det istället att “de kommer hit och tar våra jobb”.   

På samma sätt är det för de migranter som tigger i Eskilstuna. Efter att kommunen med alla möjliga medel gjort det så byråkratiskt och krångligt som möjligt att tigga, så att ingen ska tycka att det är värt att ens försöka, så har vissa av tiggarna valt att istället satsa på bärförsäljning. “Toppen! De arbetar och gör rätt för sig!” tänker man att alla borde utropa. Men nej. I media framställs det som att det är ett nytt knep från tiggarna och att “polisen står handfallen” inför denna listiga manöver. Och kommunalrådet Jimmy Jansson (S) verkar inte heller vara övermåttan förtjust. Han pratar om att han “inte har en aning om var de får bären ifrån” (han har uppenbarligen aldrig varit i skogen) och att de som säljer utanför affärer kommer få räkna med “yxtokiga” butiksägare (man undrar ju om de här yxtokiga ägarna även kommer ge sig på de sommarjobbande ungdomar som brukar stå och sälja bär utanför butiker. Borde vi vara oroliga, ska vi spärra in barnen?).  

Den gode Jansson tar också varje tillfälle i akt att kritisera de som engagerar sig mot regleringen men som inte gör något för att bekämpa grundproblemet, att människor lever i stor fattigdom. Man kan förstås vända på det och fråga sig vad Jansson själv har gjort för att motverka diskrimineringen av romer i Rumänien? Och på vilket sätt tror han att hans förbud har hjälpt någon enda person ur fattigdom? 

Tiggeri ryms inte i den svenska välfärdsmodellen, anser Jansson. Ändå har jag, så långt tillbaka jag kan minnas, träffat på personer både från Sverige och från andra länder som har bett om pengar. Ett välfärdssystem kommer aldrig, såvida vi inte slår ihop alla system och inför basinkomst, vara fullständigt. Folk kommer alltid att hamna mellan stolarna. För dessa återstår bara att förlita sig till människors goda vilja. Man kan ogilla det, men det är så verkligheten ser ut. 

Det vi gör när vi förbjuder tiggeri på en plats är egentligen bara att bolla runt problemet. Blir tiggeri förbjudet i en stad kommer förstås många tiggare att söka sig till en annan stad, blir det förbjudet i ett land söker de sig till ett annat land och så vidare. På så sätt kan vi möjligtvis lyckas utrota tiggeri i Sverige, och så kan vi gå på våra prydliga, rena gator och prata allvarligt om problemen i andra delar av världen – men har vi egentligen löst något problem? 

Det finns slutligen något lite tragikomiskt i att det är just romer, som under hela 1900-talet fördrivits från plats till plats och hela tiden tvingats hitta nya sätt att försörja sig på, som i så stor utsträckning drabbas av tiggeriförbudet. Man kunde hoppas att vi skulle ha lärt oss något av historien, men tiggeridiskussionen visar att Socialdemokraterna fortfarande sitter fast i ett förmynderitänk och tron att fattigdom ska kunna utrotas med hjälp av fler poliser och hårdare förbud.