Skymningen kastar ett dunkelt ljus över kuststaden Safi. Intill Atlanten reser sig den stora industrihamnen, en massiv, sandfärgad stenkropp ovanpå det mörka vattnet.

För Sofian och Abdeljalil, som inte vill uppge sina efternamn, är det en symbolisk plats. Det var här som de för första gången i sina liv lämnade Marocko, gömda på fartyg som skeppade sten och fosfor till europeiska hamnar.

Då, för tio år sedan, var det många unga som såg fartygen som en biljett till en bättre framtid i Europa. Särskilt lockade Sverige, paradiset i norr, där det fanns demokrati och arbete.

I dag är det svårare. Det går inte att komma in i hamnområdet som obehörig längre. Abdeljalil har försökt.

– Ser du övervakningskamerorna? Man blir tagen på en gång, säger han.

Papperslös i Sverige

Abdeljalil är 28 år och har tillbringat hela sitt vuxna liv i Sverige. I nio år har han bott och arbetat i förorter till Göteborg och Stockholm, tagit sporadiska svartjobb i restaurang- och byggbranschen.

– Myndigheterna är hårda mot papperslösa i Sverige. Jag blev gripen flera gånger. Men det är bättre att leva som papperslös där än att leva i Marocko.

Sofian är fyra år äldre, men uppgav för Migrationsverket att han var minderårig i hopp om större möjligheter att integreras. Han studerade svenska för invandrare i en gymnasieklass och bodde hos en svensk familj. På fritiden tränade och tävlade han i friidrott.

– Jag drömde om att gifta mig och skaffa ett jobb, säger han.

Trots att Sofian och Abdeljali tidigt fick besked om att de skulle utvisas från Sverige kunde beslutet inte verkställas. Ingen av dem ägde några handlingar som stärkte deras marockanska identitet.

Sofian och Abdeljalils situation var långt ifrån unik. 2016 varnade svenska myndigheter för att papperslösa unga män föll mellan stolarna eftersom varken Marocko eller Sverige ville ta emot dem. Dödläget bröts i januari 2017, då regeringarna i Rabat och Stockholm enades om ett samarbete.

I dag arbetar Sverige och Marocko tillsammans för att identifiera marockanska medborgare som befinner sig olagligt i Sverige, bland annat med hjälp av ett nationellt fingeravtrycksregister. Samarbetet har inneburit fler utvisningar till Marocko – under 2017 verkställdes dubbelt så många jämfört med året innan, enligt Kriminalvården.

Det skulle hinna bli vår 2018 innan Abdeljalil skickades tillbaka. Eftersom han återvände frivilligt kunde han söka så kallat stöd för återintegrering, inom ramen för ett europeiskt samarbetsprojekt för personer som återvänder till sina hemländer efter en längre tid i Europa.

Hög arbetslöshet

I Marocko erbjuds stödet av organisationen Fondation Orient Occident. Av den fick Abdeljalil motsvarande omkring 25 000 kronor – pengar som skulle gå till en egen snickeriverksamhet. Men Abdeljalil vet inte hur han ska gå vidare. I Safi är arbetslösheten nästan dubbelt så hög som det nationella snittet och köpkraften låg.

– Man behöver ett kontaktnät för att kunna göra något och jag känner ingen som kan hjälpa mig att sätta i gång. Jag har snickrat ett bord och sålt det, det är allt.

Zineb Bousalem är samordnare på Fondation Orient Occident i Rabat. Hon medger att det händer att de som kontaktar organisationen blir besvikna. Resurserna är knappa, organisationen kan inte erbjuda jobb eller bostad eller täcka akuta behov som sjukvård eller mat för dagen.

– Fattigdom och arbetslöshet är redan en verklighet för många i Marocko. Den som inte har utbildning och som dessutom har varit utomlands en lång tid hamnar givetvis i ett ännu svårare underläge. Den hjälp vi erbjuder förändrar inte det, säger hon.

För Sofian blev den sista tiden i Sverige den svåraste. Efter det att han påträffades i fingeravtrycksregistret vintern 2017 sattes han på ett av Migrationsverkets förvar i väntan på utvisning. I sju månader var han inlåst, eftersom polisen trodde att han skulle avvika.

– Det är fruktansvärt, man blir deprimerad där inne. De trodde att jag skulle ställa till med problem, men jag är inte aggressiv. Jag är en lugn och trevlig kille.

Familjen har flyttat

När planet landade i Casablanca fick Sofian en femhundring av polisen som eskorterat honom, sedan var det ”tack och hej”. Tidigt en lördagsmorgon rullade bussen in i Safi.

– När jag kom hem fick jag veta jag att min familj hade flyttat. Jag hade ingen laddare med mig och kunde inte ringa dem, det tog flera dagar innan jag hittade dem.

Nu driver Sofian mest runt. Han bor hos sina föräldrar och tar ströjobb inom byggbranschen, tjänar ett par hundralappar i veckan. Han saknar sin svenska familj och vill återvända till Sverige. Samtidigt önskar en del av honom att allt hade tagit slut fortare. Att han hade utvisats direkt, efter Migrationsverkets första avslag.

Han ser ut över hamnen, drar sin svarta bomberjacka tätare omkring sig.

– Kanske hade jag då kunnat fokusera på att bygga upp ett liv här i stället.