”Vi måste ju vaccinera våra barn mot denna terrorsekt”, sa Annie Lööf i en intervju med Expressen i maj, apropå att nazister använder skolor som rekryteringsbas. Uttrycket låter kraftfullt, visuellt. Att ta till de spetsigaste medlen vi har, något som skär igenom kött och blod, genom våra nerver. Injicera vett och motstånd. Vad menar hon egentligen?

En vaccination innebär att man injicerar lite av viruset man vill ge skydd mot, så att immunförsvaret ges en mjukstart i att tackla det. En vaccination mot nazism torde då innebära att man får möta en droppe nazism för att lära sig tackla den, innan man möter den i full kraft.

I nian blev jag och mina klasskamrater vaccinerade.

En dag kom en vikarie som direkt efter att ha presenterat sig berättade vilket parti han röstade på och började förhöra oss om vår syn på invandring. Projektorn slogs på, och vi fick se Sverigedemokraternas valfilm där en hord svarta burkor stormade fram med skenande barnvagnar, förbi en skröplig pensionär i rullator – ett race mot bidragsborden.

Många i klassen ropade att vi måste dra i invandringsnödbromsen istället för pensionsbromsen. Att det blev för många som inte delade våra värderingar. ”De förökar sig jättesnabbt, kvinnorna mognar snabbare sexuellt”, kommenterade vikarien inställsamt. Jag gick till rektorn, ensam.

Efteråt kom fler ut som upprörda. Det klagades på vikariens fördomsfullhet – ”fan vad sexistiskt, alla muslimska kvinnor skaffar inte barn” – och många hävdade att de aldrig skulle rösta på något främlingsfientligt parti på grund av honom. Andra lajkade SD och gick med i invandringskritiska grupper på Facebook.

Vi fick en liten dos nazism; en vaccinationsdos. För de flesta hade det effekten att göra dem fientliga till främlingsfientliga ideologier, för andra blev det smakprovet som fick dem att svälja hela bullen.

Att fokusera på att visa resultaten av ideologiernas framfart, till exempel hur tyska nazister gjorde tvål av människosvål, räcker inte. Då ser man främst bilden av just de nazisterna som monster – kontrasterna gör det lättare att uppfatta de lokala nazisterna som okej. Inte kan väl våra städade grannar vara jämförbara med de där. En liten dos nazism från nazisterna själva kanske är det som utlöser den önskade avskyn för nazisterna ifråga?

Var det verkligen vaccinationsmetoden som Lööf menade, eller var det bara ett snyggt uttryck? Hon menade nog inte att barn skulle konfronteras med en liten men ytterst verklig dos nazister, men användningen av begreppet ”vaccination” antyder just det. Oavsett om hon menade det eller ej är det kanske rätt; vi bör konfronteras med ideologier så som förespråkarna själva för fram dem, utan skygglappar. Men vad är lagom dos? Hur, och på vilka och vems villkor sker injektionen?

Annie Lööfs vaccinationsförslag tangerar en större debatt kring vilken makt vi har att själva bestämma vad våra uttryck betyder. Kan man ställa någon till svars för något som den sagt, men inte menat?