Efter en lång period av organisering och kamp klubbade riksdagen igenom ett beslut om kvinnlig rösträtt i Sverige 1919. Speciellt för kvinnorna, som för första gången fick möjlighet att välja sina representanter, var beslutet viktigt för det politiska systemets legitimitet.

Argumenten som framförts emot att kvinnor skulle få rösträtt hade bland annat handlat om att de inte själva hade krävt det och att de inte var politiskt mogna.

– Men med rösträtt kommer ju en politisk vana och man blir helt enkelt en aktiv och fullvärdig medborgare. Att människor står utan rösträtt är ju en signal om att de inte duger som politiska medborgare och att politik inte är något som passar den grupp de tillhör, säger Lena Wängnerud, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Höga förväntningar

När de första kvinnorna efter valet 1921 började arbeta i riksdagen fanns höga förväntningar på att politiken skulle förändras, men det tog tid. Det var bara fem kvinnor som kom in i riksdagen efter det första valet, vilket motsvarar 1,3 procent av ledamöterna.

–Politik och demokrati är något som ofta rör sig ganska långsamt så de här konkreta förändringarna kom inte så tidigt. Samtidigt ska man inte underskatta det symboliska värdet i att kvinnor rörde sig inom riksdagshusets väggar. Det var svårt att bortse från dem, det ändrade bilden av politiken, säger Lena Wängnerud.

Många av de tidiga kvinnorna i riksdagen var engagerade i frågor som särskilt rörde landets kvinnor, men det var inte förrän fler kvinnor kom in i politiken som det började synas konkreta förändringar i de frågorna. Mycket av lagstiftningen som klubbades igenom fram till 70-talet handlade om att kvinnor skulle ha samma formella rättigheter som män, bland annat på arbetsmarknaden.

Än i dag prioriterar många kvinnliga politiker frågor som handlar om konflikten mellan yrkesliv och familjeliv, och även rena jämställdhetsfrågor, mer än vad manliga politiker gör.

Förändringar över tid

Väljarundersökningar som görs i samband med varje val visar att det finns stora likheter mellan vad kvinnliga och manliga väljare tycker i olika frågor. Däremot lägger kvinnliga väljare överlag större vikt vid frågor som rör just socialpolitik och familjepolitik än manliga.

– Men sedan sker det förändringar bland manliga väljare, så över tid blir fler män också engagerade i den typen av frågor. Skillnaden är att frågorna har större tyngd för de kvinnliga väljarna när de bestämmer sig för ett parti.

Efter valet 1991 minskade andelen kvinnor i riksdagen för första gången. Det ledde till att alla etablerade partier lovade att satsa på varannan damernas på valsedlarna. Efter det fördelades kvinnliga och manliga politiker mer jämnt över utskotten än tidigare, säger Lena Wängnerud.

Sedan dess har det politiska landskapet förändrats på andra sätt. Polariseringen mellan partierna har blivit större och i det senaste valet var det stora könsskillnader i vilka partier som kvinnor respektive män valde att rösta på.

Fler kontroverser

Lena Wängnerud tror att polariseringen kommer att leda till fler kontroverser om jämställdhet och om konflikten mellan yrkesliv och familjeliv framöver än på många år. Och hon vågar inte sia om huruvida skillnaderna mellan de traditionellt kallade manliga och kvinnliga frågorna kommer att minska.

– För tio år sedan så hade jag absolut sagt ja, för alla siffror visade på ett utjämnande mönster, men nu gör det inte det. Så jag vet faktiskt inte. Att andelen kvinnor fortsätter att vara relativt hög, det tror jag, men när det gäller politikens innehåll känner jag mig mer osäker.

Mycket har hänt i jämställdhetsfrågorna sedan kvinnor fick rätt att börja påverka politiken. I dag är det största hotet mot utvecklingen snarare att frågorna skuffas undan och inte finns med i det politiska samtalet, säger Lena Wängnerud.

För det är i perioder när jämställdhetsfrågor ändå tas upp och prioriteras som de brukar gå framåt. Det allra sämsta för jämställdheten är att andra frågor tar över och att det inte blir någon debatt. En levande debatt är ett fundament för jämställdheten.