Babemba serverar rätter från Mali, Ghana, Nigeria, Elfenbenskusten, Kamerun, Senegal och Guinea. Jag har väldigt lite erfarenhet från västafrikansk matkultur så det ska bli riktigt spännande. En svettig och het junikväll finns det gott om platser inomhus. Jag är ingen soldyrkare så en sval källare passar utmärkt. Men visst har värmen till viss del letat sig in även här.

Jag och sällskapet tar plats vid ett soffbord och vi får genast våra menyer. Det tar en stund att orientera sig, eftersom namnen är lite nya för oss. Rätterna presenteras med olika köttalternativ eller veganskt, så det finns mycket att välja mellan. Jag fastnar för Tiga, som är en gryta med jordnötskräm, lök, tomat, ingefära, vitlök, okra och soumbala. Till den kan man välja ris eller fufu. Fufu är en boll av mixad matbanan, jams och mannagryn.

Det låter lite för vågat för mig så jag kör på riset. Sällskapet dock väljer fufu till sin Gwambora – en gryta med okra, lök, tomat, soumbala och vitlök. Det finns flera förrätter att frottera bland och vi beställer akara, som är friterade bönkakor med ögonbönor, vitlök, lök, ingefära, okra och chili, serverade med en sauce piquante.

Vi får frågan om vi vill ha chili till våra varmrätter och vi tackar ja till erbjudandet. Personen som tar vår beställning ler lite pillemariskt som om vi antagit en obehaglig utmaning. Vi får snart dryck och akara på bordet. Till dessa serveras en tomat- och chilisås med mjukstekt lök och vi får en liten klick av nämnda chili. Akara är absolut en godkänd smårätt. Fint friterade bollar med mjukt inre. Vi beställde en stor portion så nu får jag nästan hejda mig för att orka med hela middagen.

Tomatsåsen är kanske ingen smakbomb och är dessutom lite svårdippad. Men det blir lite mer spännande med chilisåsen. Där bränner det till rejält, men hettan håller sig på rätt sida smärtgränsen. Sällskapet lyckas trycka i sig alla bollar och vi väntar på varmrätterna. Under tiden läser vi en artikel som ligger framme bredvid bordet. Det visar sig att den trevliga kvinnan som serverat oss är heter Sarah Coulibaly.

I artikel står det att hon har drivit restauranger och nattklubbar i Mali och äger nu Babemba. Hon berättar om den västafrikanska maten som ofta består av grytor som fått koka länge. Svartpeppar, lagerblad och ingefära är vanliga kryddor, och jordnötter är en klassisk ingrediens. Kryddan soumbala kan hon inte hitta i Sverige men köper i Mali. Den består av frön från Néréträdet.

Den ska vi nu sätta tänderna i. Kryddan alltså, inte trädet. Jag stjäl i vanlig ordning några tuggor från sällskapets tallrik. Påminner inte grytan väldigt mycket om den tomatiga och lökiga såsen som serverades till förrätten? Vi tycker nog båda att rätten är lite uddlös. Sällskapet gillar sin fufu men för egen del är jag nöjd med mitt risval. Fufu är lite som en jättekompakt och söt version av potatismos.

Min rätt är fin och smakrik. Mjälla kuber av det som jag tror är jams ger rätten karaktär. Jordnötterna gör sig påminda och det är en skarp sälta och förnimmelser av nya smaker. Sällskapet känner av lagerbladen men i ärlighetens namn har jag aldrig riktigt förstått mig på lagerblad. Hur mycket lagerbladskokt korv jag än ätit, har jag inte fått kläm på att det smakar något över huvud taget. Mitt sällskap blir närmast upprörd när jag berättar det.

Vi rör ner våra små klickar av chilin och rätterna ändrar karaktär. Det är inte bara starkt, utan det bidrar också till förhöjd smakupplevelse. Till rätterna serveras en liten sallad med isbergssallat, tomat och mango. Jag blir alldeles för mätt efter att ha slukat för många akaras till förrätt och det finns ingen möjlighet att testa efterrättsmangon med glass.

Vi nöjer oss där och går hem glada och mätta. Nya smaker, något ojämna rätter, trevlig personal och gemytlig lokal har vi nu stoppat i recensionsbagaget. Det blir ett klassiskt medelbetyg.

Babemba, Engelbrektsgatan 55, Göteborg

Betyg: 3/5