Att minska återfallen i brott är ett av Kriminalvårdens huvuduppdrag.
En ny undersökning visar att det instrument som myndigheten använder för att identifiera dömda som riskerar att återigen hamna i kriminalitet fungerar väl. Samtidigt pekas fler än nödvändigt ut som riskindivider.
För att bedöma vilka klienter som löper högre respektive lägre risk att återfalla i brott efter avtjänat straff använder sig Kriminalvården av ett särskilt riskbedömningsinstrument. Det kallas RBM-B och består bland annat av en genomgång av gamla domar samt en intervju.
Alla som dömts till en påföljd inom Kriminalvården genomgår en sådan här riskbedömning och delas därefter in efter en tregradig skala – hög, medel eller låg risk för återfall.
– Det här är viktigt för oss för vi vill att de klienter som har de största behoven och de högsta riskerna ska få fler återfallsförebyggande insatser än de som har mindre behov eller risker, säger Emma Ekstrand, som är chef för frivårdens enhet för utveckling av verksamhetsinnehåll.
Vanligt problem
Kriminalvården har konstruerat instrumentet baserat på forskning och andra riskbedömningsverktyg, och det började användas 2014. Nu har myndigheten precis sammanställt en första utvärdering av hur träffsäkert RBM-B egentligen är. Det visade sig att av dem som återföll i brottslighet hade över 90 procent identifierats med förhöjd risk, medel eller hög.
– För att användas till planering av de återfallsförebyggande insatserna fungerar det väldigt väl – att vi kan sätta in mer insatser och lägga mer krut på de personerna som behöver det allra mest och har de allra högsta riskerna, och lägga lite mindre på dem som har mindre risker och färre behov, säger Emma Ekstrand.
Men instrumentet dras samtidigt med en vanlig problematik kring riskbedömningsinstrument – den överinkluderar klienter som aldrig kommer att återfalla. I RBM-B:s fall var det endast 32 procent av dem som pekats ut som klienter med förhöjd återfallsrisk (alltså medel plus hög risk) som faktiskt återföll inom den studerade perioden. En viss andel av detta skulle kunna förklaras av att Kriminalvårdens behandlingsinsatser mot dessa faktiskt haft effekt.
"Värre att missa"
– Det hade varit värre om det varit tvärt om, att instrumentet hade missat dem med höga risker och vi inte haft möjlighet att sätta in insatser. Men det här är en av de saker vi vill titta vidare på, och kalibrera instrumentet ytterligare så att överinkluderingen kan bli mindre, säger Emma Ekstrand.
Kriminalvården kommer också att försöka anpassa instrumentet för särskilda grupper av förbrytare, som sexualbrottsdömda eller personer som är dömda för våld i nära relation. Men man kan inte förvänta sig att instrumentet någonsin kommer göra helt träffsäkra bedömningar.
– De kommer aldrig vara 100 procent rätt, för allt handlar ju om att förutsäga mänskligt beteende, säger Ekstrand.
Fakta: Så gjordes studien
Kriminalvården har tittat på bedömningar med myndighetens riskbedömningsinstrument RBM-B som gjorts mellan oktober 2014 och sista december 2015. Totalt inkluderades drygt 2 400 klienter som avtjänade fängelsestraff eller frivårdspåföljd.
Myndigheten studerade deras resultat vid bedömningen, om de ansetts löpa låg, medel eller hög risk att återfalla i brottslighet efter verkställigheten. Detta jämfördes med om personerna sedan faktiskt återföll i brottslighet vilket mättes två tillfällen – efter 12 och 24 månader. Uppgifterna om återfall kom från Kriminalvårdens egna register vilket gör att brott som exempelvis lett till böter inte räknas med.
Undersökningen visar att de klienter som bedömts som högriskpersoner både oftare och snabbare återföll i brottslighet än de som bedömts som medelriskpersoner. De som bedömts ha en medelrisk återföll i sin tur oftare och snabbare än de som ansågs ha låg risk. Instrumentet ser ut att fungera lika väl på män som kvinnor men var något mer träffsäkert på äldre än yngre klienter.
Källa: Kriminalvården
Fakta: RBM-B
RBM-B står för risk- behovs- och mottaglighets-bedömning och är ett instrument där man bedömer kriminalvårdsklienters risk för återfall i brott.
RBM-B är uppdelat i två delar. Den första innebär att exempelvis gamla domar gås igenom, den andra är en intervju med klienten. Intervjun sker efter en särskild mall och behandlar ämnen som prokriminella attityder och värderingar, familj och relationer samt fysisk och psykisk ohälsa.
Resultaten räknas samman och klienterna delas in i tre grupper, de med låg, medel respektive hög risk att återfalla i brottslighet.
Källa: Kriminalvården
