Vi har bokat bord för två och blir visade till två platser längs en mellanvägg. Alldeles för ofta är tvåmannabord förpassade till restaurangernas skuggdal, så visst hade en fönsterplats varit lite roligt för en gångs skull. Vi finner oss och får menyer av en trevlig servitör.

Nej, det finns inga burgare som heter Kikärtsson dessvärre, utan i stället Bruce Banner och Kim Jong (B)un. Jag försöker komma på vitsen med att använda Hulkens alter ego som burgernamn, för att inte tala om Nordkoreas diktator. Den förstnämnda blir man kanske stark av och den andra har helt sonika koreanskt tema.

Jag gillar koreansk mat så för mig blir valet självklart. Kim Jong (B) un beskrivs som friterad tofu, kimchi, Burgerssons hoisinsås och gemsallad. Till den väljer jag chiligurka och couscoussallad. Jag ska erkänna att jag valde salladen mest för att täcka in så många rätter som möjligt.

Sällskapet kör på Bruce Banner som beskrivs som vegoburgare på quinoa, blandade bönor och örter, toppad med ugnsbakad rotfruktskräm, lökcrisp och friterad prästost. Vi ber så klart om veganiserade varianter. Bland annat måste brödet bytas ut och osten plockas bort. Flera veganska dipsåser finns på menyn – det enda som är tydligt veganmärkt – och vi beställer en jalapeñoaioli samt pommes frites.

Burgersson är ett sådant där ungdomligt, piggt ställe där personalen leker att de är bundis med gästerna och är allmänt skojiga. Inredningen ligger i linje med gängse trender och bjuder på betong, pinnstolar och bord med ojämna plankor. Vi får in rätterna och det uppstår lite förvirring angående vilka tillbehör som hör till vad.

Vi reder ut det hela och hugger in. Min koreanska burgare bjuder inte på några överraskningar. Den erbjuder allt enligt beskrivningen, men är den spännande? Nej, den känns lite som ett halvtrist hemmabygge. Ingen finess alls, den friterade tofun är seg och smaklös, kimchin vattnig och hoisinsåsen kunde gott ha varit mer framträdande. Brödet är gissningsvis glutenfritt och segt även det.

Sällskapets Hulkenvariant är en rejäl puck utan märkbara tillbehör. Rotfrukskrämen sparsmakad i mängd och lökcrispen verkar inte ingå alls. Burgaren i sig är hyfsad, men relativt intetsägande. Den håller ihop, vilket känns som något slags lägstanivå.

Det övriga på bordet gör inte heller något avtryck. Pärlcouscous är alltid kul med sin tuggighet och sköna konsistens, men man hade helt klart behövt jobba lite mer på smakerna. Den känns som något man hittar i de trötta byttorna på Solrosen. Att det finns vegansk aioli är ett fint inslag, men den smakar dessvärre inte mycket jalapeño.

Visst är vi mätta men vi har upptäckt att det finns vegansk milkshake på menyn, baserad på hallonsorbet. Vi kollar läget lite och får veta att den består av sorbet, halloncoulis och vatten.

Tack men nej tack, vatten i en milkshake? Med detta rundar vi av besöket.

En av servitörerna kallar mitt sällskap för maestro och när vi lämnat lokalen viker vi oss dubbla av skratt. Maestro har varit ett modeord ett bra tag och ja, det är oerhört töntigt.