Jag tror på allt möjligt frisinnat men inte på politisk rösträtt åt kvinnor, ty det vore att förneka mitt kön.”

Det skrev Göteborgsfeministen Frigga Carlberg 1913 i sin monolog Några skäl varför kvinnorna icke skola ha politisk rösträtt: monolog av en motståndare. I monologen drev hon på ett humoristiskt vis med de olika argumenten mot kvinnlig rösträtt. Frigga Carlberg var en av de ledande och mest radikala personerna i kampen för kvinnors rätt att rösta i Sverige, och det mesta av arbetet utförde hon i Göteborg. Hon var även engagerad socialarbetare och författare.

I slutet av 1800-talet hade röster börjat höjas för att allt fler medborgare, däribland kvinnor, skulle få fler rättigheter. År 1884 lades den första motionen om kvinnlig rösträtt i riksdagen, men med 53 röster mot 44 röstades den ner.

Nästan 20 år senare, 1902, bildades Föreningen för kvinnans politiska rösträtt (FKPR) först i Stockholm och sedan i Göteborg. Det var den första organisationen som arbetade för kvinnors rätt att rösta. Göteborgsföreningen startades av Frigga Carlberg och andra rösträttspionjärer. Den blev en av landets mest aktiva föreningar, och hade tio år senare vuxit från 220 till 930 medlemmar. Av dessa var 20 män.

17 000 medlemmar

Lisbeth Stenberg, docent i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, har forskat om rösträttsrörelsen inom projektet Göteborgskvinnor i rörelse/r.

– Göteborgsföreningen utmärkte sig särskilt genom att ha en stor förlagsverksamhet. Frigga Carlberg skrev korta pjäser avsedda att uppföras på agitationsmöten och även dikter av medlemmen Helen Sjöstedt utgavs. Rösträttsbrevkort med porträtt och uttalanden av kända förkämpar för kvinnans politiska rösträtt spreds brett, berättar hon.

Våren 1903 bildade FKPR i Göteborg en nationell organisation ihop med fem andra föreningar runt om i landet, och det nya namnet blev Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). I styrelsen satt bland andra Frigga Carlberg. LKPR bestod i början av olika grupper av kvinnor som samlades på platser runt om i landet för att prata om hur och varför man skulle organisera sig. Medlemmarna var främst medelklasskvinnor, ofta välutbildade och med liberala värderingar. Men där fanns även kvinnor från arbetarklassen, högerkvinnor och socialdemokratiska kvinnor.

Föreningen växte och blev en enorm organisation och rörelse, med som mest 300 lokalföreningar och runt 17 000 medlemmar – endast kvinnor.

I Göteborg fanns förutom Frigga Carlberg en mängd andra aktiva rösträttskvinnor, exempelvis Hildur Öijer.

– Frigga Carlberg och Hildur Öijer var vapendragare från början till slut. Hildur var postexpeditör och sekreterare i föreningen. Hon stod Frigga mycket nära. Det var hon som ofta framträdde i Friggas monologer, till expempel. den populära Madame Anti, berättar Lisbeth Stenberg.

Rösträttskämpar

Andra rösträttskämpar i Göteborg var läkaren Thyra Wigardt, och Anna Lessel som var rektor för Småskoleseminariet. Båda satt i föreningens första styrelse.

– I Göteborg fanns under denna tid flera mycket aktiva liberala kvinnor som var medlemmar, till exempel Thyra Kullgren, rektor för Högre Lärarinneseminariet vid Kjellbergska flickskolan. Från år 1910 då kvinnor blev valbara till Göteborgs stadsfullmäktige valdes hon in, säger Lisbeth Stenberg.

Anna Lessel efterträdde Thyra Kullgren i stadsfullmäktige 1913. Hon var även den första som organiserade kvinnliga folkskollärarinnor. Frigga Carlberg och andra pionjärer reste landet runt och höll föredrag.

– Agitationen i väst ledde till att det 1909 kunde bildas ett länsförbund för Göteborgs- och Bohus län av de föreningar som då fanns i Uddevalla, Strömstad, Lysekil, Marstrand, Grebbestad och Göteborg, säger Lisbeth Stenberg.

I rörelsen för kvinnlig rösträtt fanns tre hörnstenar. Den första var kampen för politisk rösträtt för kvinnor, det vill säga rätten att rösta i det nationella valet. Den andra delen innebar att kvinnor skulle bli valbara till olika beslutsfattande organ. Den tredje hörnstenen var ett krav på att fler kvinnor skulle ta plats i beslutsfattande positioner som redan var öppna för kvinnor, såsom politiska partier.

Viktigast i kampen var att organisera sig. I Göteborg och de lokala föreningarna över hela landet uppvaktade kvinnorna politiker på lokal nivå, folkbildade sig själva och andra, höll i kurser och lärde sig om socialpolitiska frågor och fattigvårdslagstiftning. Namninsamlingar, offentliga möten, debattartiklar, broschyrer och LKPR:s egen tidskrift Dagny var andra viktiga delar i kampen. 1913 ordnade LKPR en namninsamling för den kvinnliga rösträtten som samlade hela 350 000 namnunderskrifter.

Motståndet

Trots det stora engagemanget i både Göteborg och övriga landet, var arbetet för kvinnlig rösträtt ingen lättvunnen seger. Bland motståndarna fanns såväl män som kvinnor. Motståndet var dels principiellt: många ansåg att kvinnor inte skulle blanda sig i politiken. Dessutom fanns det en uppfattning om att tiden och kvinnan inte var mogen för rösträtt, och att man borde hitta lösningar på andra frågor först. Det fanns även ett tyst motstånd, och många hade uppfattningen att LKPR och de kvinnor som kämpade för rösträtt gick för långt och inte betedde sig så som kvinnor borde. Det dolda motståndet gick bland annat ut på att använda olika förhalningsargument. Bland de politiska partierna var det främst Allmänna valmansförbundet, nuvarande Moderaterna, som var motståndare till kvinnlig rösträtt.

Nidbilder och karikatyrer av rösträttskvinnorna var vanliga. De porträtterades som fula, skäggiga och manshatande. De var ”inga riktiga kvinnor” utan snarare monster, och blev både nedvärderade och ifrågasatta. Allt motstånd ledde till att genomförandet av kvinnlig rösträtt fördröjdes. Men rösträttskvinnorna hade sin egen taktik för att möta motståndet. Ett av de främsta vapnen var humor. Frigga Carlbergs ironiska monolog från 1913 är ett tydligt exempel.

Ett utdrag ur monologen lyder som följer:

”Politisk rösträtt åt kvinnor är revolt mot naturen. Betrakta dessa damer som sitta här i salen! Giv akt på deras fysiska svaghet, deras andliga oförmåga, deras tankars ostadighet och allmänna bristfällighet! Icke skulle de kunna gå till en valurna för att nedlägga en politisk valsedel däri. Naturen säger nej. Mannens lagar bjuda nej. Guds röst ropar nej – och så gör även jag.”

Monologen läste hon upp på olika möten för att väcka kamplusten hos deltagarna. Sammanhållningen mellan rösträttskämparna blev extra viktig på grund av motståndet och stärktes även i och med detta.

Bjöd in suffragett

Frigga Carlberg var mycket uppskattad för sitt ihärdiga arbete för kvinnlig rösträtt. Men hon betraktades av vissa, även inom den kvinnliga rösträttsrörelsen, som alltför radikal. Hon sympatiserade delvis med de engelska suffragetternas mer våldsamma metoder. LKPR däremot tog avstånd från suffragetternas sätt att föra kampen. Men Frigga Carlberg gick sin egen väg, och lät vid ett tillfälle den brittiska suffragetten Sylvia Pankhurst hålla tal i Göteborg.

– Det blev stor oro i de svenska rösträttsleden hösten 1913, när man fick höra att Sylvia Pankhurst, dotter till suffragettledaren Emmeline Pankhurst, skulle komma på besök i Göteborg, på egen begäran men med benäget bistånd av Frigga Carlberg. Det var bråttom med ansökan om uppehållstillstånd och Frigga har själv – med sin egen handstil – skrivit den på svenska och undertecknat med Sylvias namn!, berättar Ingela Eek från projektet Göteborgskvinnor i rörelse/r.

Talet hölls i gamla högskolans aula i Göteborg. Frigga Carlberg öppnade mötet och underströk att Pankhurst var inbjuden på privat initiativ, och att tanken inte var att hon skulle lära de svenska kvinnorna hur man får igenom lagen om rösträtt.

– Talet handlade en hel del om våldsamheterna i England. Miss Pankhurst försvarade stenkastning och liknande med att männen i alla år tagit till sådana metoder. Man hade från början försökt använda fredliga medel såsom förhandlingar och överläggningar. När detta inte hjälpte, och ledarna hamnade i fängelse, såg de ingen annan utväg än att ta till våldshandlingar, säger Ingela Eek.

Åhörarna gav Pankhurst stora applåder. Men den konservativa tidningen Göteborgs Aftonblad skrev kritiskt om föredraget:

– Under rubriken ”Skandalen fullständig” beskyllde man Frigga för att försvara ”suffragetternas våldsgärningar” och kallade de militanta kvinnorna ”rösträttsfurierna”. Tidningen påstod också att talarinnan hade gett ”en hel del praktiska vinkar och råd”. Flera svenska rösträttsföreningar var mycket kritiska mot att Sylvia Pankhurst fått framträda, berättar Ingela Eek.

Trots att Frigga Carlberg ansågs vara radikal, kallade hon sig själv ”ultraliberal”. Men hon höll med Socialdemokraterna i en del frågor och samarbetade gärna med arbetarkvinnor.

– Hennes hjärtefråga var hjälp och stöd till utsatta barn och kvinnor, säger Lisbeth Stenberg.

Demonstration i Göteborg

Den 2 juni 1918 var en stor dag i den kvinnliga rösträttsrörelsens historia. Då hölls Sveriges första och enda demonstration för kvinnlig rösträtt i Göteborg. Arrangör var LKPR genom Frigga Carlberg med hjälp av rösträttsaktivisten Gulli Petrini.

Samlingen var på Järntorget klockan 13.00, varpå alla skulle tåga till Heden där tal skulle hållas från klockan 13.30. Kvinnorna hade planerat en lugn och samlad start av demonstrationen. Men musikkåren Göta Artilleri fick ett till framträdande inbokat, och måste vara klara vid Heden redan 13.30. Så demonstrationen fick i stället en snabbstart från Järntorget.

– Spårvagnar kom dock rullande, kvinnor strömmade till, man sprang ikapp demonstranterna, folk, både män och kvinnor, anslöt utefter vägen, berättar Ingela Eek.

Demonstrationståget med cirka 6 000 deltagare följde Södra Allégatan, Sprängkullsgatan och sedan Vasagatan fram till Heden. En talarstol hade dagen till ära ställts upp på Heden.

– Där höll Gulli Petrini ett bejublat tal över nödvändigheten av kvinnans rösträtt och menade, att nu var tiden inne att äntligen genomföra detta. Applåder och bravorop åtföljde talet, ”Du gamla du fria” sjöngs unisont.

Frigga Carlberg läste upp ett resolutionsförslag:

”Kvinnor, samlade till offentligt möte i Göteborg söndagen den 2 juni, uttala en bestämd protest mot Förstakammarhögerns avslag även denna gång på kravet om politisk rösträtt för kvinnor, och särskilt protestera vi mot det för kvinnor kränkande sätt, varpå frågan avfärdades, föga överensstämmande med den värdighet man har rätt att vänta av en folkets lagstiftande myndighet.”

Förslaget antogs enhälligt av de närvarande.

Ja till rösträtt

Sverige led av stor hungersnöd 1917, och högern förlorade i andrakammarvalet samma år. I stället bildades en regering bestående av liberaler och socialdemokrater som var för kvinnlig rösträtt.

Den 17 december 1918 röstade riksdagen igenom ett förslag om att införa lika och allmän rösträtt för alla, även kvinnor, i kommunalvalet. Den 24 maj 1919 klubbades den kvinnliga rösträtten i nationella val till slut igenom. Det innebar lika och allmän rösträtt för kvinnor i valet till riksdagens andra kammare. I september 1921 gick kvinnor för första gången i Sveriges historia till valurnorna för att rösta i riksdagsvalet. Den långa kampen för rösträtt för kvinnor hade äntligen nått sitt mål.