När Jenny Holf i Mölndal utanför Göteborg beslutade sig för att skaffa barn på egen hand hade hon nyss avslutat ett långt förhållande. Och så fort assisterad befruktning blev lagligt för ensamstående ringde hon upp Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.

I dag har hon en elva månader gammal pojke, som blev till genom insemination i september 2017. Behandlingen skedde dock på en privat klinik – då väntetiden på Sahlgrenska var minst två år.

– Att vänta så länge på en fertilitetsutredning för att över huvud taget få reda på om jag kan få barn, det var jag inte sugen på, säger hon.

Färre till Danmark

Tre år efter lagändringen har totalt över 800 provrörsbefruktningar och inseminationer med donerade spermier gjorts på ensamstående vid landets sju universitetssjukhus, visar en kartläggning som TT gjort.

Det samtidigt som Storkkliniken i Danmark, en av de kliniker dit svenska ensamstående tidigare vänt sig, har sett en minskning med cirka hundra svenska patienter de senaste åren.

Men väntetiderna skiljer sig kraftigt mellan regionerna. I dagsläget från tre månader i Skåne till över fyra år i Göteborg.

– Det här är en väldigt dyr sjukvård, säger Ann Thurin Kjellberg, överläkare på Sahlgrenska universitetssjukhuset.

Både donatorerna och mottagarna genomgår noggranna utredningar, och arbetet på laboratoriet med infrysning och upptining tar även det mycket resurser, fortsätter hon och förklarar att orsaken till den påtagliga variationen i kötid beror på att regionerna prioriterat olika.

– De flesta andra regioner har avsatt medel för de här behandlingarna, men vi fick liksom aldrig några pengar.

– Nu har vi över 600 patienter på kö, och om jag var en av dem hade jag försökt skrapa ihop egna pengar för att göra behandlingen någon annanstans.

Behöver donatorer

Thurin Kjellberg var tidigt övertygad om att möjligheten för ensamstående att skaffa barn på egen hand skulle bli en storsäljare. Hennes uppfattning är att lagstiftarna och myndigheterna helt missbedömde hur stor efterfrågan skulle bli.

Förutom pengar behöver Sahlgrenska, precis som i övriga regioner, nu också donatorer. Det vill säga friska män som kan tänka sig att komma dit på ett antal besök och sedan lämna prover ett tiotal gånger.

– Behovet ser ungefär likadant ut i hela landet. Och vi behöver en jämn tillströmning, ett par stycken varje vecka som vi kan sätta i gång, säger Thurin Kjellberg.

Hittills har överläkaren på Sahlgrenska universitetssjukhuset inte stött på någon yngre kvinna där beslutet att skaffa barn på egen hand varit ett förstahandsval. Enligt Thurin Kjellberg har de flesta helst velat ha en partner.

"Färdig med förhållanden"

Men Jenny Holf är möjligtvis undantaget. Behandlingen kostade totalt cirka 40 000–50 000 kronor och som ensamstående mamma är hon nöjd med hur livet utvecklat sig.

Den nyfödde pojken är blond och blåögd, precis som hon själv, då donatorn matchats med hennes genetiska förutsättningar.

– När min långa heteronormativa relation tog slut kände jag att jag var färdig med förhållanden. Jag ville skaffa barn på egen hand, säger hon.

Bara för att en pappa saknas betyder det inte att det inte finns andra vuxna runt omkring som kan hjälpa till. Vuxna kan hjälpas åt även om de inte är i ett förhållande, förklarar hon – och på frågan hur livet har förändrats är svaret att det känns mer betydelsefullt, men att vardagen inte bjudit på några större förändringar.

– Jag tycker jag kan göra ganska mycket saker som jag gjorde också innan jag fick barn. Jag löser min träning, syr, pysslar och renoverar, skillnaden är att jag nu gör det tillsammans med min son.

– Men det är klart, är man en sådan som skaffar barn på egen hand, då har man förmodligen en del ”kan själv” i sig.