I boken Ur askan: Om människor på flykt i en varmare värld porträtterar journalisten och författaren Shora Esmailian människor som tvingats lämna sina hem i spåren av klimatförändringarna. Här följer ett utdrag ur boken, där vi får träffa småbarnsmamman Fayyo från Kenya. Tillsammans med sin man flydde hon torkan i hembyn för att kunna ge sina barn mat på bordet och chans till en bättre framtid. Nu bor de i Nairobis slumområde.
Några kilometer bort, i ett annat slumområde vid namn Korogocho, lever 22-åriga Fatouma “Fayyo” Aligay med sin man Isaa Kasim och deras två barn. Precis som Jilo tog hon och hennes man nyss det livsavgörande beslutet att lämna sitt traditionella byliv till förmån för staden. Det var i juni 2011: Fayyo kramade om sin mamma och sina systrar i hembyn Shashafey, torkade deras tårar och höll tillbaka sina egna. Isaa sålde nästintill alla getter som hade överlevt den fleråriga torkan för att kunna betala transporten. De satte sig på en buss med sina barn, några resväskor och minnen av ett helt liv i byn, för att två dagar senare nå Nairobi.
– Jag föddes i Shashafey, gifte mig där och födde mina barn där, säger Fayyo.
Byn ligger i Manderaregionen i nordöstra Kenya, vid gränsen mot Etiopien i norr och Somalia i öster. Liksom Jilo talar Fayyo boranaspråket, trots att hon tillhör den etniska gruppen garri. Men till skillnad från Jilo gifte hon sig med en man hon kände och var förälskad i.
– Före Isaa hade jag konsekvent tackat nej till alla friare, men eftersom vi var kära sade jag till honom att han skulle be mina föräldrar om min hand.
Fayyos hesa skratt fyller det knappa skjulet.
– Om jag skrattar och ler när jag berättar är det för att minnena är fina. Ända sedan jag var liten har jag skrattat mycket.
Med det stora leendet och de flammande kinderna uttrycker också Fayyo väl hur generad hon blir av att berätta om sin och sin mans kärlekshistoria. Mellan fnissen ber hon Gud om förlåtelse: “astaghfarullah el-azim” – ett slags uttryck för rodnad.
I juni 2007 gifte de sig. Tillsammans ägde de 50 getter och några kor. Deras första barn, sonen Abdi Fattah, kom knappt ett år efter bröllopet. Till en början förflöt livet utan större problem.
– Vi brukade gå upp riktigt tidigt i byn, halv fem på morgonen. Min man gick till moskén för att be och jag bad hemma.
Efter att ha gjort upp eld med ved som Fayyo själv samlat ihop kokade hon te åt hela familjen. Sedan var det dags att valla getter och kor, vilket var Isaas ansvar. Men det hände att Fayyo följde med, något hon tyckte mycket om – “astaghfarullah el-azim”, säger hon igen och rodnar.
I ett land som Kenya, där 80 procent av marken antingen är torr eller halvtorr, är boskapsskötare och bönder vana vid torka som fenomen. Så även Fayyo och Isaa. De brydde sig inte om när de av kolonialmakterna påhittade streck som kallas gränser. under torkperioden tog de sina djur in i Somalia i jakt på grönt gräs, eller in i Etiopien för att finna vatten. Varje dag lastade Fayyo en åsnekärra med 20-litersdunkar och begav sig tillsammans med andra kvinnor i grannskapet mot floden Dawa, som rinner längs med kenyansk-etiopiska gränsen; ibland inne i Kenya, men ofta, när det är torrt, bara på Etiopens sida.
År med rikliga regn – numera ett minne blott – betydde både kortare och säkrare sträckor, eftersom floden då nådde nästan fram till byn.
Idag får kvinnorna i Manderaregionen gå allt längre. Mer och mer arbete krävs för att hämta vatten till matlagning, bevattning av odlingsplättar runt husen, duschning, tvagning och – livsviktigt – dricksvatten. Men de längre vandringarna leder också till andra problem.
– Det hände att folk från Etiopien jagade oss när vi hämtade vatten. Det var mycket värre än när vi gick in i Somalia, där varnade de oss när vi kom för nära deras marker, men i Etiopien attackerade de oss och kunde följa efter en lång bit in i Kenya.
Vattnet från Dawafloden var och är en livlina för människor i Manderaeregionen, där endast 11 procent av befolkningen före torkan 2011 hade tillgång till vatten av god kvalitet. I en rapport från april det året – innan sommartorkan slog till – uppskattade Rädda Barnen att det i genomsnitt gick ett borrhål på 25 000 Manderabor, inom tjugo kilometers räckhåll. Då hade alla dammar – som kan hålla vatten max två månader efter en regnperiod, på grund av den snabba avdunstningen i hettan – torkat igen.
Att behöva gå två mil eller mer för att hämta vatten är enligt en rad forskare och studier en källa till ökade tvister.
– Självklart ökar konflikter mellan människor under torka. Resurserna minskar och människor måste flytta på sig och sina djur allt mer – förr eller senare hamnar du på någon annans mark. Det finns en tydlig koppling mellan torka, osäkerhet och ett ökat antal boskapsräder i boskapsskötarnas regioner, förklarar forskaren Basra Ali Hayat, som under flera år har arbetat som koordinator för klimatanpassningsprojekt runt om i Kenya.
Fayyo och hennes man gjorde allt för att slippa gå utanför sina hemtrakter, men ibland hade de inget val.
– Min man hade aldrig med sig vapen. Under de perioder vi var tvungna att gå långt kände vi oss oskyddade och rädda. Etiopierna och somalierna är grymma, de misshandlar män och våldtar kvinnor, och det händer att de tar dina djur när du går över gränsen. Då måste du återvända ensam. Ibland när det hade regnat kom folk från andra stammar in till vår by också – men då attackerade vi dem.
– Vad får jag ut av att ställa upp på intervjuer med dig?, frågar plötsligt Fayyo samtidigt som hon drar upp sin klarblå kjol för att sätta sig på lermarken.
En kastrull står på en eldstad med glödande kolbitar framför henne. Det påminner, till storleken, om ett kompakt stormkök. Fayyo arbetar snabbt med att skala tomater, skära upp dem i handen och hälla ner dem i den bubblande oljan. Det är mitt på dagen i början av januari – den varmaste månaden i Nairobi – och solen har hunnit värma upp skjulets plåtväggar ordentligt. Med jämna mellanrum lyfter hon höger hand för att torka pannan med handryggen.
När jag svarar att jag vill veta hur torkan har påverkat henne och föra historien vidare, utan att kunna utlova några omedelbara resultat, godtar hon förklaringen.
– Det fanns massor av problem i vår by. Striderna mellan stammarna, hettan, svårigheten att få tag på mat på grund av torkan… Perioden innan vi flyttade till Nairobi var jag och min man tvungna att åka till staden och köpa mat. Det var dyrt, så för att ha råd sålde vi våra djur och då hade vi ännu mindre kvar till nästa gång.
Fayyo ställer sig upp, skruvar upp locket till en stor vit dunk och häller vattnet över grytans ingredienser.
– Inte heller fanns det några jobb. Min man stannade inomhus dagarna i ända eftersom han inte kunde bruka marken till följd av torkan. Vi bad ofta om regn och hoppades in i det sista, men till slut fattade vi beslutet att komma hit.
Ettåriga dottern Rilwan vaknar upp, gnyr från sängen och ropar “baba”, pappa, om och om igen. Fayyo tar upp henne, pussar på henne, tar av henne det yttersta lagret och letar fram ett tygstycke ur en resväska. Hon viker sig dubbel, lägger Rilwan på ryggen och vips så är hon fastspänd och Fayyo kan återgå till arbetet med att tålmodigt rensa riset. Rilwan tystnar och ser tillfreds ut. Hon tittar nyfiket omkring sig.
Det var främst för sina barns skull som Fayyo ville flytta till Kenyas ekonomiska nav. Drömmen om att de skulle kunna äta sig mätta, ha möjlighet att utbilda sig och skaffa en inkomst i framtiden var avgörande för beslutet.
– Mina barn är det viktigaste för mig. Jag såg hur större barn inte orkade gå i skolan när det var torka – med hungriga magar i den starka solen tröt deras koncentration. Jag kom hit för att ge mina barn en framtid.
För henne själv var det en uppoffring.
– Jag saknar min familj. Det har knappt gått ett år, men det känns som tio sedan jag träffade min mamma, mina systrar, ja, hela min familj. Men så länge det råder fred och du har något att äta, sina barn har hälsan i behåll och kan njuta av något glädjeämne, även om det är litet, är inte pengar viktigt. Då är jag glad.
Hennes fingrar har blivit vita av risets stärkelse. Sonen Abdi Fattah ömsom gömmer sig under sängarna, ömsom ställer sig framför den påslagna teven för att titta på somaliska musikvideor. Fayyo är ensam hemma med barnen till sent på kvällen, då Isaa kommer hem från sitt servitörsjobb på en enkel restaurang. De sista åren arbetade han som daglönare i byn, men ju svårare torka, desto färre jobb fanns att få.
– Som tur var fick min man jobb efter en månad här. även om han inte gillat arbetet måste han göra det för våra barn – han känner att han inte har något val. Om man har turen att få ett jobb är det bara att utföra det.
Ur askan: Om människor på flykt i en varmare värld av Shora Esmailian gavs ut 2012 av Natur och kultur.
