Ofta är det svårt att inse vidden av ens eget handlande, men ännu svårare kan det vara att se och acceptera hur små handlingar som kan begäras av en.  Och hur känsligt det där med pengar, och ost, kan vara.

För en tid sedan satt min vän och jag på en strand i Tunisien och försökte se diskreta ut. Stranden var vacker och relativt ödslig; inga turister så långt vi kunde se, men några meter ifrån oss satt en grupp utmärglade pojkar i tioårsåldern och rökte cigaretter. Min vän och jag hade inga kontanter – dem hade vi spenderat på jordgubbar – och när pojkarna då och då tittade på oss kändes vår relativa rikedom pinsam.

Solen gassade och vi vände oss bort, delvis för att gräva fram mackorna vi hade tagit med oss från hotellfrukosten, delvis för att undgå pojkarnas blickar.

Naturligtvis hade osten smält. Bekymrat plockade jag upp den och funderade på om jag skulle ge den till måsarna eller bara slänga.

Plötsligt kom en av pojkarna fram till mig och frågade något på franska. Utan att riktigt lyssna på vad han sa antog jag att han bad om pengar. Jag ruskade skamset på huvudet och såg ner på osten. Pojken tittade också på osten, och upprepade sin fråga. Jag ruskade åter på huvudet, varpå pojken än en gång upprepade sin fråga. Är det verkligen möjligt…? Le fromage! Veux-tu du fromage?! sa jag förbluffat, och innan jag ens hunnit sträcka fram handen för att ge honom den klibbiga ostbiten hade pojken snappat tag i den och ätit upp den.

Under tiden hade min vän hunnit rota igenom fickor, väska, behå med mera i jakt på pengar att ge pojkarna. Till slut hittade hon en tjuga (i tunisiska dinarer – 1 dinar = 3,13 kr) som hon sträckte fram mot dem. Men nu gjorde de ingen ansats att ta emot sedeln, utan stirrade bara på den som om den var ett skämt, eller hägring.

Det kändes som om en halvtimme hann passera innan min vän tryckte sedeln i handen på en av dem. Tumult utbröt. De kysste min väns hand, bockade och sa ”merci beaucoup madame”, om och om igen. Undrar om jag någonsin sett någon människa så förvånad, lycklig, skamsen och skrämd på samma gång. Min vän och jag stirrade förbluffat på varandra. Sedeln är ingenting och jättemycket i jämförelse med pojkarnas misär.

Det känns skavande oproportionerligt att något så litet – och klibbigt – kan begäras; som om det vore förödmjukande för någon annan att känna tacksamhet över något som för oss är så futtigt och oönskat. På något vis kändes det som att avståndet mellan oss och pojkarna växte när de närmade sig för att be om den klibbiga osten. Men för pojkarna själva verkade det vara ett större kliv att ta emot sedeln.

Men när det kommer till kritan, är det knappast upp till givaren att glädjas över gåvan. Bara att notera begäret, och ta ställning till om man vill och kan uppfylla det. Eller? Det är det där med avståndet, den plötsligt påtagliga mellanmänskliga skillnaden som kliar …