Havremjölksmärket Oatly har nyligen börjat märka ut hur mycket växthusgasutsläpp deras produkter bidrar till. Bakom uträkningen står Göteborgsföretaget Carboncloud, som siktar på att bli livsmedelsbranschens primära klimatmärkning.
Jag träffar Carbonclouds VD, David Bryngelsson i Dome of Visions på Lindholmen där han precis hållt i ett frukostseminarium. Deras tjänst hjälper matföretag att räkna ut hur mycket växthusgasutsläpp deras produkter eller maträtter släpper ut – och visualiserar det för kunderna. Metoden, som är utvecklad på Chalmers, användes först på en restaurang på campus, vilket vi tidigare skrivit om i Syre Göteborg. Där lyckades de sänka klimatutsläppen med 25 procent.
– Det finns restauranger som gör mycket för miljön. De har alla möjliga certifikat, men ändå beklagar sig kunderna över vissa detaljer som de tycker bevisar att de inte bryr sig. Detta blir ett sätt att göra det som är viktigast för flest synligt. Det finns förstås andra miljöområden att deklarera, men klimatet är en viktig fråga som de flesta bryr sig mycket om, beskriver han.
Efter Chalmersrestaurangen följde fler efter, först fler lunchrestauranger på Chalmers, sedan på Lindholmen, i Uppsala och sedan har det rullat på. Tjänsten är väldigt populär i upphandlingar där krav ställs på restaurangers klimatprestanda. Tanken är att vrida incitamenten åt rätt håll, både för kunderna och för de som producerar maten.
– Vi berättar inte vad kocken ska laga, de är artister som vill ha kreativ frihet. Vi ger dem bara en ny kanvas att måla med. Det som brukar hända är att de får ett slags tävlingsinriktad blick i ögonen och försöker laga rätter med så lite klimatpåverkan som möjligt, och samtidigt göra det gott, beskriver David.
Flexibel modell
Metoden som används är flexibel över tid så det går att räkna ut nya värden om något ändras i produktionen, till skillnad från en traditionell livscykelanalys (LCA) som oftast bara utgör en ögonblicksbild.
Inom andra miljömärkningar är det ofta en ideell eller statlig organisation som står bakom certifieringen, medan det i det här fallet är ett företag. Det ser dock inte David Bryngelsson som något problem, snarare tvärtom.
– Organisationer som certifierar har ett antal godtyckliga parametrar för sin certifiering, där väldigt många intressen spelar in. Våra metoder är transparenta och forskningsbelagda. Jag har svårt att tro att andra certifieringar lever upp till den nivån, säger han.
Skala för enskilda livsmedel
På restaurangmenyerna visas olika rätters klimatpåverkan upp i en skala där det är enkelt för kunderna att jämföra olika alternativ, men när det gäller enskilda matprodukter som säljs i affären, till exempel på Oatlys havremjölk, finns inte alltid en sådan skala.
– Vi har en motsvarande jämförandeskala även för enskilda livsmedel som vi uppmuntrar dem att använda. Men vi kan inte tvinga dem att använda den.
Företag som skriver sådana här siffror ut på sina produkter, gör det ofta på det sätt som är mest gynnsamt för dem. Är det inte för mycket begärt av konsumenter att de ska bilda sig en uppfattning om vad som är högt och lågt för varje enskild produktgrupp?
– Vi beskriver alltid utsläppen per kilogram produkt och vi försöker inte få någon att se extra bra ut. Om det finns luckor i informationen från företaget, då gör vi antaganden som bidrar till högre utsläpp. Det gillar våra kunder, för de är livrädda för att bli granskade och att det skulle visa sig att de visar glädjesiffror. När det gäller Oatly så uppmanar de industrin att följa efter och visa upp sina klimatavtryck. Om det hörsammas kommer ju folk lära sig vad som är högt och vad som är lågt även utan någon grafisk jämförelseskala.
Hade det inte varit enklare med en klimatmärkning på klimatbra produkter och rätter?
– Vad är god standard? Skillnaden mellan en entrecote och en potatis är 300 gånger. Ska bara potatisen få en märkning då? Eller ska bara de tio bästa i respektive fält få märkningen? Det funkar inte.
– Man ska heller inte överskatta informationens påverkan. De som inte bryr sig, struntar även i detta, precis som de struntar i det faktum att man inte bör flyga till Thailand varje år, eller köra runt i en stadsjeep för jämnan. Det här är primärt ett verktyg för medvetna konsumenter. Men ibland sker kraftiga normförändringar som gör att saker rör sig. Det vi köper påverkar rätt mycket vad politikerna kan driva.
Vill förbereda branschen
Kan er märkning underlätta en klimatskatt på mat?
– Ja, det du inte kan mäta kan du inte beskatta. Den stora knäckfrågan för en matklimatskatt är opinionen. Köttätandet har gått ner två år i rad, utan att vi har haft en ekonomisk kris. Det är sånt som banar väg för att politiker ska våga driva frågan. Om många mäter matens klimatpåverkan, inser fler företag att de kan tjäna på en skatt, eftersom de ligger bra till. Vi gör dock inte detta för att påverka skattepolitiken, men vi tror att det kommer. Och vi vill hjälpa branschen att vara förberedda på det.
Varför gör du detta?
– Jag bestämde mig tidigt att jag ville jobba med klimatfrågan. Tidigare var jag forskare men insåg att forskningsvärlden bara kan komma en viss sträcka. Jag är inspirerad av Elon Musk som brukar säga ska man lyckas med något stort måste man få folk att värdera det i pengar. Det ska vara lönsamt. Det är samma med det här. Vi märker att det här är bra för våra kunders affärer, och jag tror att det kan bidra till hur man tänker på mat på en global nivå.
– Jag är också en tävlingsmänniska och är nyfiken på hur bra vi kan göra det här. Hur långt kan vi gå? Kan man göra det så bra att hela världen vill ha det? Dessutom jobbar jag med helt fantastiska människor – det är en fröjd att gå till jobbet.
