Här nere är matsalen. Där är ingången till köket, och där ska vi ha skåp där man källsorterar.

– Och där uppe blir det ett växthus på taket.

Lisbeth Davidson och Kristina Örne står på Riksdalersgatan i Högsbo och pekar på ett av nybyggena. Här ska bogemenskapen Under samma tak stå färdig om ungefär ett år. Det är ännu bara ett grått skal av betong, egentligen ganska långt ifrån inflyttningsbart – men allt är relativt. För Lisbeth och Kristina är de tio månaderna som är kvar till inflytt ingen tid i jämförelse med hur länge de har väntat. Det har gått tio år sedan konferensen i Provence när de tillsammans med en gemensam kollega fick idén om att skapa ett gemensamt boende ihop med andra.

– Hade vi vetat att det skulle ta så här lång tid hade vi nog givit upp, säger Lisbeth.

Göteborg förebild

Bo- och byggemenskaper (se faktaruta) är fortfarande ovanligt i Sverige, men allt fler får upp ögonen för den här typen av alternativa boendeformer. Till exempel lade Boverket i slutet av förra året fram förslag på hur byggemenskaper skulle kunna främjas.

– Vi ser det här som en potential, men vi säger inte att det är lösningen på bostadsbristen, sade Ulrika Hägred, expert på Boverket, till TT.

– Det kan till exempel vara ett sätt för unga pensionärer att utforma sitt boende. De är ofta kunniga och har tid. På så vis frigörs bostäder för andra.

Göteborg har ofta lyfts fram som en förebild på området. År 2016 beslutade man att fem procent av kommunens markanvisningar skulle avsättas till bygg- och bogemenskaper och Göteborg blev därmed första kommun i Sverige med ett kvantitativt mål.

Men att nå målet är inte gjort i en handvändning – tre år efter att det antogs är man långt ifrån de där fem procenten. Vad beror det på?

Går för långsamt

Lisbeth Davidson och Kristina Örne minns inte ens alla turer längre. Under decenniet med Under samma tak har de uppvaktat politiker i byggnadsnämnden med handskrivna brev, gjort ”oändligt många studiebesök”, försökt få till samarbete med de allmännyttiga bostadsbolagen, Riksbyggen och HSB, lyckats skriva ett eget byggprogram (”Vi fick rådfråga en arkitekt om vad ett byggprogram var för något”) och till sist fått med den privata aktören Trollängen på tåget, därefter väntat på bygglov, väntat på besked om överklaganden från grannar …

– Det är som när man går i fjällen: man tänker ”vi kämpar på till nästa kulle” och sen inser man att fan, det var en kulle till, säger Kristina.

Erfarenheten från arbetet med Under samma tak är att saker går alldeles för långsamt.

– Varje myndighet som får det på sitt bord utnyttjar maximal tid, det är inget som blir klart snabbare än sista datumet. Man tycker att de skulle kunna vara lite på och förarbeta, säger Kristina.

På frågan om huruvida de har fått någon hjälp från kommunen kommer svaret direkt: ingen.

– Vi har fått tjata. Det svåra var att veta var man skulle börja. Vi famlade verkligen omkring och visste inte vad fastighetskontoret eller stadsbyggnadskontoret gjorde, säger Lisbeth.

Lång väntelista

I dag ser det lite annorlunda ut: sedan några år tillbaka har Göteborgs stad en särskild kontaktperson på fastighetskontoret för den här typen av frågor. Lea-Vanessa Lohr har varit utvecklingsledare för bygg- och bogemenskaper och fungerat som en länk mellan kontorets handläggare och de grupper som varit intresserade av att skapa sitt eget boende. Hon gör på det stora hela samma analys som Lisbeth och Kristina: tidshorisonterna måste bli kortare om kommunen vill få fler att bygga och bo gemensamt.

Hon redogör kortfattat för hur processen ser ut i dag: Fastighetskontoret hittar en lämplig plats för bygg- eller bogemenskap och söker planbesked hos stadsbyggnadskontoret, som gör en förprövning och godkänner ansökan. I det här skedet kan markanvisningen ske, vilket innebär att intressenter får ansöka om att få bygga på marken. När stadsbyggnadskontoret har godkänt planbeskedet påbörjas också arbetet med att ta fram en detaljplan för fastigheten, vilket kan ta flera år att genomföra.

– Stadsbyggnadskontoret har en lång väntelista på planer. Bygg- och bogemenskaper är inte så högt prioriterade eftersom de ofta är ganska små och inte ger så många bostäder, säger Lea-Vanessa Lohr.

Ovana hos kommunen

Detta innebär alltså att väntan kan bli mycket lång även efter det att en bygg- eller bogemenskap lyckats få en markanvisning. Här finns det potential att snabba upp det hela, tycker Lea-Vanessa Lohr.

– I den bästa av världar hade man haft markanvisningen i slutet av detaljplanen eller när den är helt färdig. Då skulle vi ha färdiga planer att erbjuda grupperna. Det vore inte bara till nytta för byggemenskaper, för det finns ett högt tryck på färdiga tomter till småhus och villor också.

Men om staden vill kunna erbjuda färdiga planer till mindre aktörer ställer det stora krav på förarbetet. Hittills har det inte funnits resurser nog att jobba upp en sådan reserv.

– Där ligger vi efter, helt enkelt. I dag har vi i stort sett inga tomter som är färdigplanerade och därför kan vi inte korta tiderna.

Hon menar att det som krävs är långsiktig planering: att kommunen söker planbesked för några projekt, och när dessa blivit godkända söker för ytterligare några. Att processer sker parallellt och överlappar varandra.

– Om man hade en ruljans där man hela tiden startar nytt får man också hela tiden ut något i slutändan.

Hon påpekar också att den här typen av byggprojekt är en relativ t ny företeelse och att även kommunen är ovan.

– Vi håller på att lära oss processen, grupperna stöter på alla möjliga svårigheter som vi försöker hantera. Det blir väldigt mycket utredning kring att förstå problematiken först och sedan börja utreda vilka möjligheter som finns i kommunen.

Kraven behöver sänkas

Det är mycket som kommunen inte kan påverka, som huruvida bankerna väljer att ge lån eller hur Boverket utfärdar sina kreditgarantier. Dessutom måste kommunen ta hänsyn till principer om likabehandling. Det är anledningen till att kommunen inte erbjuder något ekonomiskt stöd till bygg- och bogemenskapsgrupper – som ofta måste hosta upp en ganska stor summa pengar själva – trots att man vill att den här typen av boenden ska öka i Göteborg.

– Om du stödjer en byggemenskap men inte en villabyggare, vad är skillnaden mellan dem? Det är svårt att dra gränsen och det tror jag att alla är överens om, säger hon och fortsätter:

– Det har diskuterats om kommunen ska gå in och vara borgenär, men det har man valt att inte göra i Göteborg. Däremot har man skjutit betalningskravet för marken lite framåt.

Lea-Vanessa Lohr tror också att man behöver sänka kraven i markanvisningsskedet, till exempel att grupper inte redan då ska behöva lämna in skisser på sitt tänkta boende – ett arbete som ofta kräver att man hyr in en arkitekt.

– Att söka mark ska inte behöva innebära en utgift, utan många ska ha möjlighet att söka.

Det finns alltså mycket kvar att göra om Göteborgs kommun ska få fler alternativa boendeformer och om fler människor ska få möjligheten att bo som de vill. Men Lea-Vanessa Lohr tycker att man i alla fall är inne på rätt spår.

– Jag tycker att vi har kommit en bit på väg eftersom vi jobbar med det väldigt aktivt.

Målet borttaget

Frågan är bara om kommunen kommer att avsätta de resurser som behövs för att kunna hålla sig kvar på det här spåret. Göteborg har som sagt blivit känt för sitt kvantitativa femprocentsmål – men sedan Alliansen tog över makten hösten 2018 är målet borttaget. I det mål- och inriktningsdokument där femprocentsmålet tidigare funnits står nu bara ”Fastighetskontoret ska markanvisa fler tomter till byggemenskaper och egnahemsbyggande.”

David Lega (KD) är ordförande i fastighetsnämnden sedan årsskiftet. Han hade ännu inte tillträtt posten när målet togs bort och kan därför inte redogöra för hur diskussionerna gick då.

– Däremot kan jag säga, utifrån mitt perspektiv, att det är väldigt viktigt med bygg- och bogemenskaper. Men jag är lite tveksam till att ha ett mål om att fem procent av det som byggs ska vara av en viss typ.

Det handlar inte om ett motstånd mot bygg- och bogemenskaper, menar han.

– Vi behöver fler sådana, men vi behöver också fler trygghetsboenden, äldreboenden och studentlägenheter. Det vore olyckligt om vi låste ett visst antal procent till en viss boendeform, när vi egentligen behöver bygga mycket av allt. I stadens markanvisningspolicy står det att Göteborg ska vara en blandstad, med en mångfald i boendet och möjligheter för både små och stora byggherrar att etablera sig. David Lega menar att man fortsatt eftersträvar mångfald, och tror inte att det borttagna målet kommer att påverka variationen. Men i ett läge där staden expanderar snabbt är det riskabelt att låsa fast sig vid en procentsats tycker han, och passar på att ge en känga till det förra styret.

– De misslyckades med att nå bostadsmålen under många år, och då är det lätt att sätta en sådan siffra. Men nu höjer vi ambitionerna, och när antalet bostäder som byggs blir fler motsvarar också fem procent många fler lägenheter än i dag.

Men Göteborg har ju blivit känt för sitt femprocentsmål och lyfts fram som en förebild på det här området. Förlorar ni inte något på att ta bort det?

– Det här handlar om att vi måste prioritera att få färdigt bostäder. Tyvärr är vi ju ännu mer kända för vår bostadskö.

Skriande bostadsbrist

Det återstår alltså att se vad som kommer hända. Kommer Göteborg att fortsätta vara en föregångare när det gäller alternativa boendeformer, eller kommer de små bygg- och bogemenskaperna att prioriteras bort i en stad med skriande bostadsbrist där många lägenheter behöver stå färdiga så snabbt och enkelt så möjligt?

Lea-Vanessa Lohr på fastighetskontoret får förfrågningar ”högt och lågt” från grupper som vill veta mer om bygg- och bogemenskaper. Det är dock främst de redan insatta – arkitekter, byggare – som orkar sig igenom de långa och komplicerade processerna från start till mål. Hon tror att intresset skulle kunna öka även bland allmänheten i övrigt, men att det krävs att kommunen kan ta emot dem på ett bra sätt – och att det finns andra boenden att inspireras av.

– Om människor kan gå förbi ett bygge och tänka ”Oj, titta vad fint det var där!”, det är då du skapar ett intresse. Blir de här boendeformerna vanligare kanske bankerna i sin tur kommer att känna sig tryggare med att låna ut, till exempel. Det behöver bli ruljans på det hela, och därför är det väldigt viktigt att vi faktiskt genomför projekt.

Win-win för alla

Lisbeth Davidson och Kristina Örne från Under samma tak är på samma linje.

– Jag tror att det här bara är början, det kommer att komma massor av nya experiment kring hur man ska bo. Vårt samhälles största problem är ju ensamhet. Vi ville skapa ett hus där man är närmare och bryr sig om varandra, där generationer kan mötas och där barnen har många vuxna runt omkring sig. Det är win-win för alla, säger Kristina.

När vi står utanför byggarbetsplatsen stannar en förbipasserande till och börjar prata och ställa frågor. Efter fem, tio minuter går hen därifrån med löfte om att kolla upp Under samma taks hemsida.

– Det här händer nästan varje gång jag är här, att jag möter någon som undrar vad det här är för något, säger Lisbeth.

Hon, som i dag bor ensam på hundra kvadrat, ser fram emot att få byta sina stora lägenhet mot gemenskap.

– Jag är så trött på att gå ut och gå ensam, eller att behöva bestämma i förväg att ”på söndag går vi på bio”. Här kommer det att finnas folk runt omkring en som man kan göra spontana saker med, säger hon.

Om ett knappt år, det första kvartalet år 2020, ska de få flytta in.

Det har gått tio år sen ni drog igång det här. Hur har ni orkat hänga i?

– Vi är ovanligt sega. Till slut hade det gått så lång tid att det inte gick att backa. Och vi brinner för idén, säger Kristina när hon och Lisbeth ställer sig framför kameran för att fotograferas framför sitt blivande hem.

– Nu gör vi segergesten. Vi klarade det!