Du har skildrat din närmiljö i Hammarkullen i många år nu. Vad är det som fängslar dig år efter år?

– Jag började fotografera med Hammarkullen som både subjekt och arbetsmiljö runt 2004, så det blir ungefär femton år nu. Det är en blandning av praktiska skäl och ett faktiskt fängslande som växer fram under tiden. Att arbeta med fotografi nära sitt hem – jag bor i Hammarkullen sedan år 2000 – ger fördelen att man kan reagera snabbt på väderlek och årstider, lära känna sina motiv på djupet men också få en bredd. Sen är det nog ganska mycket blandningen av att det är ett område som inte har vuxit fram, utan konstruerats i sin helhet under ganska kort tid samtidigt som det ligger utanför stan, omgivet av skogar och ett lugn som känns väldigt ickeurbant.

Många i din stadsdel känner igen dig efter alla år av fotograferande. Hur är reaktionerna när du ställer upp dina kameraprylar och till exempel exponerar länge på natten?

– Ja, det är ganska kul. Varannan frågar nyfiket vad jag håller på med, varannan nickar igenkännande. Att sitta vid ett stativ med en nästan meterstor kamera var ju en grej, men på sistone har jag börjat bygga upp ett svart tält som jag blixtrar i för att göra mina kameralösa bilder, då började jag känna mig udda på riktigt.

Hur ser dina projekt ut just nu? Blir det mer Hammarkullen i dina bilder?

– Nu har jag fotograferat kameralöst, med bilder direkt på fotopapper utan någon form av lins eller hål, under nästan två års tid och även där har jag hittills hållit mig till Hammarkullen. Det krävs någon form av avgränsning för sådana projekt och en geografisk är då närliggande. Samtidigt planerar jag att expandera och ge mig på ett helt annat område senare i år. Jag får se om jag lyckas med det.