Det går inte att boka bord så vi snubblar in lite nervösa på tidig kvällskvist. Det som först slår mig är hur få bord det finns och hur mycket golvyta som är tom. Jag vet att mycket tanke ägnats åt inredningen och visst finns det en del spännande detaljer, men jag kan känna att det är mycket jobb för liten utdelning.

Personligen blir jag inte riktigt imponerad. Det känns en aning enkelt.

Jag och mitt sällskap tar plats vid fönstret på barstolar med utsikt mot gatan. Beställer gör man i baren och vi kikar på menyn. Det finns två veganska huvudrätter och dessutom är de flesta sidorätter och dippsåser veganska. Vi möts av kocken som berättar att den allra sista tallriken med jackfruit roll just langats ut och att den ska ersättas med rätten meatball marinara sub. Det var ju förargligt.

Men det finns en hel del att mätta magen med ändå. Vi väljer varsin burgare och så flera sidorätter: vegetable fritters och vegan buffalo wings. När vi ska beställa dryck berättar kocken att många av ölsorterna innehåller laktos. Omnipollos fokus är öl snarare än mat och vi inser att vi inte kan förvänta oss välkända märken som vi vet är veganska.

Vi får in våra sidorätter och det ser riktigt inbjudande ut. Vegansk street food av den här sorten kommer mer och mer. Uppskattade MIM på Hisingen har fått en farlig konkurrent. Buffalovingarna har ett fint friterat hölje som är både smakrikt och härligt krispigt. Innehållet förvånar oss dock. Klassikern i vegansvängen är att använda blomkål, men vi möts i stället av kronärtskocka och tyvärr är de yttersta bladen något träiga. Det är inget större problem dock, utan vi dippar oss igenom hela kalaset med en välbalanserad ranchdippsås. Vingarna kompletteras dessutom av stjälkselleri.

Våra grönsaksfritters är också en fin rätt. Tunt friterad yta med mjälla, nästan smältande grönsaker av olika sorter tillsammans med en chipotledressing som tack och lov inte smakar klibbig grillsås, som är vanligt förekommande. Den är baserad på en len majonnäs med perfekt mild rökighet.

In kommer burgarna, just som vi börjat plågas av viss mättnad. Vi har hoppat över pommes frites. Lite taktisk får man ju vara. Burgarna är snygga och stilrent komponerade, serverade i praktiskt papper och även om jag hade önskat lite mer dressing, känns ekipaget saftigt och fullt av smaker. Jag biter av en enskild tugga av själva burgaren. Hm, vad är det som gör att den är så smakrik och så tuggig? Den är helt klart en av de bästa i stan, konstaterar både jag och sällskapet. Kocken kommer förbi och vi är tvungna att fråga. Receptet är hans eget och lite hemligt, men han avslöjar att burgaren delvis är baserad på tempeh. Det går ett sus genom vårt anspråkslösa sällskap. Tempeh alltså – genialiskt.

Nu återstår sista rätten: doughnut med stout- och chokladglaze. Det bästa av minst tre världar. Den tar en stund att tillverka och snart känner vi doften sprida sig i lokalen. Slutligen har vi den framför oss och vi delar den på hälften. Den är stor och klädd i en mustigt mörk chokladsås. Vår enda invändning är att själva munken är lite brödig och kanske inte riktigt så luftig som krävs av en munk.

Med den i magen vinglar vi proppmätta ut på Linnégatan. Det hade så klart varit perfekt om vi kunnat testa den nya suben, men betyget blir ändå generöst. Återbesök? Absolut.