I Tjejjouren Västs lokaler vid Sockerbruket sitter fyra kvinnor och arbetar vid ett stort mötesbord. Alla är fast anställda, och då saknas ändå en av kollegorna. Att som tjejjour ha fem avlönade medarbetare hör inte till vanligheterna.

– Det är väldigt få tjejjourer som kan ha så många anställda, ofta har man kanske bara en halvtidare, säger kommunikationsansvariga Josephine Kollen efter att ha fyllt på kaffekopparna från den stora pumptermosen.

– Vi är väldigt välsignade på det sättet, men det är en stor verksamhet att driva också.

Det är ingen överdrift. Tjejjouren Väst grundades den 8 mars 2010 – när den här artikeln publiceras är det alltså föreningens nioårsdag. De första fem åren drevs den helt på ideell basis, men de senaste åren har föreningen vuxit snabbt: sedan 2016 har de ökat från två till dagens fem anställda. Idag samordnar de 80 volontärer i olika åldrar, och nästa vecka utökar de sina öppettider för stödchatten från två till tre dagar i veckan. Sedan starten har också antalet personer som söker stöd hos tjejjouren mångdubblats, från 200 till 2 000 per år.

– Det är full rulle, konstaterar Josephine Kollen.

Tjejjouren Västs upptagningsområde är Västra Götaland, men de blir också kontaktade av stödsökande från andra städer som Stockholm och Malmö, och ibland även från utlandet. Snittåldern på de som söker stöd är mellan 14 och 16 år, men vissa är så unga som åtta, nio år gamla.

Majoriteten av samtalen handlar om psykisk ohälsa i någon form: om ångest, oro och ensamhet. Andra kommer med funderingar om relationer och kroppen.

Flera gånger i veckan blir Tjejjouren Väst också kontaktade av stödsökande som har självmordstankar. Att ha kontakt med någon som skriver att den vill hoppa från en bro eller framför ett tåg, och sen försvinner från chatten, är vardagsmat för volontärerna, säger Josephine Kollen.

Hur hanterar man det som volontär?

– Vi brukar säga att man ska börja med att ta ett djupt andetag. Det gäller att hantera det med lugn, och komma ihåg att det inte är vårt jobb att rädda dem. Många gånger vill man bara åka dit och hämta den som skriver, men det kan vi inte. Det vi kan göra är att lyfta, stötta och stärka.

Blir det akuta situationer där man måste kontakta ambulans, polis eller göra en orosanmälan går det alltid via en anställd, det är inget volontärerna gör själva. Under grundutbildningen får volontärerna också verktyg för att hantera uppdraget och hålla berättelserna på ett lagom avstånd, och en gång i månaden har de grupphandledning med psykologstudenter på Göteborgs universitet.

– Vi jobbar både med hängslen och livrem. Vi vill att våra volontärer ska hålla och att det här ska vara en kul del i deras liv. Det är ju väldigt roligt att sitta i chatten, även om det ofta är tungt också.

Det viktiga är att komma ihåg att en till synes liten insats räcker långt, menar hon. Flera gånger får volontärer höra att de räddat en stödsökandes liv.

Tjejjouren är en bra plats för systerskap, säger Josephine. Just det har föreningen lyft i kampanjen Systerskap ger styrka som pågått den senaste veckan, till och med idag den 8 mars. Syftet är kort och gott att hylla och lyfta både volontärer och stödsökande.

– Åttonde mars handlar ofta om kamp, och det ska det göra eftersom det är kampen som har tagit oss hit. Men vi ville ta chansen att hylla systerskapet, för det är det som driver hela den här föreningen. Vi hade inte funnits utan det. Det är så fint att sitta och läsa igenom samtalen som våra volontärer och de stödsökande har haft, den relationen är så fruktansvärt fin och viktig.

Vad vill du säga till de unga tjejer som kanske sitter hemma med mobilen och inte riktigt vågar ta steget att kontakta er?

– Jag rekommenderar varmt att söka kontakt med oss. Du får alltid vara anonym och inga ämnen är för små eller för stora. Vi finns där och lyssnar, och vi tror på berättelsen. Och det är helt okej att inte säga någonting alls – man kan bara sitta där tillsammans också.