Vi träffar Aisha en grå eftermiddag i början av februari på ett biblioteket, dit hon kommer för att studera varje dag. Hon har gått med på att träffa oss för att berätta om sin flykt och sitt liv i Sverige, men vill inte använda sitt riktiga namn.

Aisha föddes i Afghanistan, men är uppvuxen i Iran. Hennes pappa gick bort när hon var liten, och hon växte istället upp med sin farbror. När Aisha fyllde 16 år skulle hennes farbror gifta bort henne med en 50-årig man mot en summa pengar. Hon kämpade emot och blev därför misshandlad flera gånger av farbrodern. Till slut gav hon upp och bestämde sig för att lämna Iran. Aysha sade till sin mamma att hon skulle ta livet av sig om hon skulle tvingas gifta sig med mannen, och mamman hjälpte dottern att fly. Aisha satte sig på en överlastad gummibåt från Turkiet och gav sig ut på en en lång och ensam resa.

– Jag samlade allt mod jag hade och bara lämnade allt. Jag visste att det kommer att vara svårt, men jag hade inget annat val. Mitt liv var hopplöst, berättar Aisha.

Fatima, som också hon heter något annat, är precis som Aisha född i Afghanistan men uppvuxen i Iran. Vi möts på ett kafé i närheten av Stenungsund där hon bor i dag och hon berättar med stor försiktighet om sin flyktresa. Livet i Iran var plågsamt, familjen levde papperslösa och utan rättigheter. Trots det lyckades Fatima att komma in på en av FN:s skolor, men bara några år senare blev hon stoppad från att gå på skolan eftersom hon inte hade något id-kort.

– Det gjorde så ont att jag inte fick studera vidare i Iran. Där var jag en papperslös människa som inte fick göra något, inte heller drömma om ett bättre liv. Vi kunde inte jobba och hade det svårt på olika sätt, säger Fatima med sin späda lågmälda röst.

Fatimas pappa ville gifta bort henne när hon var i femtonårsåldern, men hon ”vägrade att underkasta sig själv andras hänsynslösa vilja”, som hon själv beskriver det. Hon kämpade emot, och traumat från händelsen ledde till en djup depression. När familjen bestämde sig för att fly från Iran led hon fortfarande av stor psykisk ohälsa.

En oändlig ensamhet

I dag är Aisha och Fatima 20 respektive 23 år gamla och har båda uppehållstillstånd i Sverige sedan några år tillbaka. Aisha bor Kungälv läser till undersköterska och har stora drömmar om framtiden. Hon har fått ett helt annat liv i Sverige och är väldigt tacksam, men kan inte sluta tänka på sin familj som är kvar i Iran. Hon är orolig att även hennes systrar kommer att tvingas gifta sig med äldre män mot pengar och önskar att det fanns något hon kunde göra för att förhindra det, men hon känner sig helt förlamad.

Under sin tid på familjehem försökte Aisha ta sitt liv. Denna gång handlade det inte om rädslan för att bli bortgift, utan om att hon saknade sin familj och inte kunde återvända hem.

– Jag gråter varje gång jag pratar med min familj på telefon. Jag har det så bra här, men berättar det inte för dem eftersom jag vet att de kommer att bli ledsna över hur svårt de själva har det. Därför känner jag ingen glädje över någonting. Jag blir så trött av den här känslan, att själv kunna ha det bra men samtidigt vara väldigt orolig för mina systrar. Och av att känna den här oändliga ensamheten, berättar Aisha och tårar börjar rinna från hennes ena ögonvrå.

Svårt vara självständig tjej

Fatima läser i dag teknik på eftergymnasial nivå och vill bli ingenjör för att kunna jobba inom byggbranschen.

– Jag är så glad att jag får fortsätta studera här som alla andra. Utbildning är väldigt viktigt i min familj, för att vi hade inte den möjlighet i hemlandet, säger hon.

Under sina första år i Sverige var hon aktiv i föreningslivet. Hon arrangerade konserter och startade en förening för barn och familjer, där hon framför allt ville hjälpa tjejer, mammor och små barn. Det görs väldigt lite för dem och många känner sig fortfarande instängda hemma, säger Fatima.

I dag har Fatima lagt ner föreningen.

– Jag har slutat med det eftersom jag blev kränkt flera gånger. Jag var en ganska självständig tjej som ville göra mycket och förändra delar i den afghanska kulturen som inte fungerar i Sverige.

Men att förändra en kultur är allt annat än enkelt. Fatimas föräldrar är ganska öppna, säger hon, men det förändrar inte den afghanska kulturens syn på kvinnor. Hon upplever ojämlikhet när hon inte får samma rättigheter som sina bröder, och blir dessutom kränkt av sina landsmän så fort hon vill göra något.

– Många tror att tjejer som kommer med sina familjer har det mycket bättre, men så är det egentligen inte, säger Fatima.

Nätverkshem kan isolera

Våren 2017 gjorde Socialstyrelsen en kartläggning där man intervjuade chefer inom individ- och familjeomsorgen i 74 kommuner. Fokus låg på hur kommunerna tog emot och gav stöd till ensamkommande flickor, samt vilka problem och utmaningar man såg. Resultatet av intervjuerna bekräftar de svårigheter som Fatima beskriver: flickor som bor i så kallade nätverkshem, det vill säga med släktingar, vänner eller bekanta, riskerar att bli isolerade.

”Det är svårt att stötta flickorna som bor i nätverkshem i integrationsarbetet. Socialsekreterarna upplever att det är svårt för flickorna att komma ut från familjerna, utöver att gå till skolan. Vi ordnar med saker, till exempel grillkvällar och annat, men det finns ett motstånd från nätverksfamiljerna. De säger ja men agerar nej.”Det säger en av de intervjuade som citeras i rapporten.

Riskerar att utnyttjas

Samma svårigheter beskrivs i en rapport från Rädda barnen som släpptes tidigare i år: barn i nätverkshem löper större risk att isoleras och kan ha svårare att integreras i samhället, vilket särskilt gäller flickor. De riskerar också att utnyttjas och drabbas av hedersrelaterat våld och förtryck.

För Fatima blir konflikten tydlig när det handlar om den traditionella afghanska slöjan som hon bär när vi ses. Hon önskar att hon hade kunnat ta av den helt, men fruktar att utsättas för fara. Inte fysiskt våld, utan psykiskt. Genom att ta av sig slöjan skulle hon i mångas ögon underlätta för andra att utnyttja henne, säger hon.

– Det finns värre saker än våld, det är det dåliga rykte som mina föräldrar är rädda för. Jämfört med mitt tidigare liv är det mycket bättre nu, men jag känner fortfarande förtryck. Ingen vet att jag är deprimerad och att jag också har en mörk sida i mig. Kulturkrockar är det värsta som de flesta afghanska tjejer upplever här, säger Fatima.

Vill stötta andra tjejer

Men hon tror också att det kan bli annorlunda i framtiden.

– Afghanska tjejer kommer att ha det bättre när föräldrarna får mer kunskap om Sverige.

Trots att både Fatima och Aisha har uppehållstillstånd, studerar och har börjat etablera sig i Sverige mår de fortfarande psykiskt dåligt. De lever hela tiden med tunga minnen från sin barndom och flykt, och i Sverige måste de varje dag hantera det faktum att de står med ena foten i den afghanska kulturen och den andra foten i den svenska.

I Sverige har Aisha fått sin frihet och är inte längre rädd för att tvingas leva hela sitt liv med en man hon inte vill vara med. Det är inte längre någon som bestämmer hur hon ska klä sig eller vilka hon ska umgås med. Samtidigt saknar hon sin familj och säger att hon aldrig har upplevt glädje. Det är sorgligt att behöva förlora något för att vinna något annat, bara för att man är en tjej, säger hon. Det får henne att hela tiden vara nedstämd och tyst. Hon pratar bara när det behövs.

– Jag drömmer om att kunna starta en organisation för att stötta tjejer som är ensamma och mår psykiskt dåligt på grund av vissa gamla traditioner som får männen att styra över deras liv. Detta behövs väldigt mycket idag, mer än någonsin, säger Aisha.

Projekt riktade enbart till flickor

Ett initiativ som riktar sig till just nyanlända flickor är Integrera mera som drivs av Trollhättans kommun. Projektledaren Karin Jacobsson Mauritzson hade tidigare drivit projekt som riktade sig till både flickor och pojkar, men observerade snart att det främst var pojkarna som dök upp. Under hela tiden undrade hon var alla de nyanlända flickorna var, och bestämde sig därför för att skapa ett nytt projekt som enbart riktade sig till dem.

– Det är synd att allt som sägs om flickorna är att de är ”gömda och glömda”, när det egentligen är så mycket som måste göras. De bor i segregerade delar av staden bakom låsta dörrar, och det är vårt ansvar att stötta och hjälpa för att få in dem i det svenska samhället, säger hon.

”Vi kan inte sitta och vänta”

Integrera meras syfte är att stärka tjejerna, säger Karin Jacobsson Mauritzson, genom att arrangera fritidsaktiviteter och föreläsningar om bland annat hälsa, samlevnad och rättigheter.

Projektet var från början inriktat mot ensamkommande tjejer, men efter ett tag kom även andra tjejer, som bodde antingen på familjehem eller med sina riktiga familjer, och bad om att få vara med på aktiviteterna. Det mest krävande för att få in de tjejerna var att bygga förtroende med deras familjer, säger Karin Jacobsson Mauritzson. En del av hennes jobb blev att alltid försöka ha en bra kontakt med familjerna, så att de skulle lita på henne och vilja skicka iväg sina flickor till aktiviteterna.

– Det var inte så lätt, jag fick sitta med familjen och fika flera gånger. Men jag är säker på att om samhället sätter in mer resurser för att synliggöra de här tjejerna kommer det att gå mycket snabbare för dem att komma in i det svenska samhället, säger hon.

Karin Jacobsson Mauritzson upplever att det är mycket som saknas i dag när det gäller insatser för nyanlända flickor.

– Jag tycker att det är bedrövligt att vi ska bara ska stå och kolla på hur de har det, med ett ben i den ena kulturen och ett ben i den andra. Vi har de här tjejerna här nu, och det måste ingå i kommunens plan att hjälpa dem med deras problem. Vi kan inte sitta och vänta på att de ska gapa och skrika och be om hjälp.