Föräldrar och deras avkommor brukar inte bete sig som om de vore helt främmande för varandra. Men bland vissa dinosaurier tycks ungarna och de vuxna ha haft olika utseende, olika diet – och ha levt åtskilda i olika miljöer.
De slutsatserna har forskare dragit av ett nytt fossilfynd i västra USA av en skalle från en mycket ung individ tillhörande arten Diplodocus carnegii – en av de jättelika långhalsade sauropoderna från slutet av juraperioden för drygt 150 miljoner år sedan.

En vuxen Diplodocus vägde cirka 14 ton och kunde nå en längd på 30 meter. Kroppen var gigantisk och bars upp av pelarlika ben. Svansen var extremt lång, liksom halsen, som avslutades med ett relativt litet huvud.

De vuxna tros ha levt i större grupper i ganska öppna landskap där de antas ha livnärt sig på växtföda nära marknivån, exempelvis ormbunkar och fräkenväxter. Den sistnämnda hypotesen stärks av att de var försedda med breda och fyrkantiga käkar.

Diplodocus är välkänd till utseendet. Många relativt kompletta skelett av arten har hittats i de västra delstaterna i USA, framför allt i Wyoming, Colorado, Utah och Montana. Men fynd av kranier är inte alls lika vanliga som lämningar från resten av djuren och nästan hela materialet är från vuxna individer.

Väsensskild bebis

Den nyupptäckta skallen, som hittades i södra Montana, är därför unik. Den är från den yngsta och minsta Diplodocus som beskrivits, bara 24 centimeter lång.

Fast den är unik på mer än ett sätt. Enligt forskarna, som publicerar sina rön i Scientific Reports, avslöjar den en rad hittills okända detaljer om hur unga sauropoder utvecklades. Analyserna visar också att de var helt annorlunda än sina föräldrar, inte bara små kopior av dem.

Den lilla skallen har en morfologi som mer liknar några av de äldsta, mer primitiva sauropoderna. Skallen är kort med en smal nos och ett smalt käkparti med skedformade tänder i den bakre delen av käken, vilket hittills har setts som typiskt för de tidiga sauropoderna, men inte för de senare mer ”moderna” formerna, exempelvis Diplodocus.

Separata liv

Det tycks med andra ord som om ungarna, innan de blev vuxna, först imiterade de äldre släktleden i sin utveckling, ett fenomen som kallas rekapitulation.

Men vad skulle fördelen vara med ett sådant arrangemang? Svar: Ungarna hade sannolikt en helt annan diet än de vuxna.

Deras tänder antyder att de, till skillnad från de vuxna, var mer selektiva i sitt födoval, att de i stället för att konsumera stora mängder ormbunkar, plockade mer näringsrika växtdelar från buskar och lågt växande träd. Av detta följer att ungarna troligen levde i skog, snarare än i öppna marker som de vuxna.

Ungar och vuxna skulle med andra ord ha levt åtskilda från varandra, vilket i sin tur antyder att ungarna inte matades av föräldrarna. Ungarna fick i så fall klara sig själva från en mycket späd ålder.

Risk bli ihjältrampad

Bevis finns för att andra dinosaurier, exempelvis Maiasaura och andra så kallade anknäbbsdinosaurier, tog hand om och matade sin avkomma – men kanske saknade sauropoderna den typen av beteende.

Det kan låta som en nackdel, eller snarare en grundläggande brist på omsorg, men kan faktiskt ha varit fördelaktigt för de små bebisarna.

För det första var det sannolikt farligt för dem att vistas i närheten av de vuxna kolosserna – risken att bli ihjältrampad av misstag var nog påtaglig. För det andra kan skogsmiljön ha utgjort ett skydd mot rovdjur.

De nya rönen ger en inblick i en tidigare okänd aspekt av dinosauriernas värld – en värld där ungar och vuxna levde i skilda världar som om de hade varit helt olika livsformer.