Hans bok Learning to Die in the Antroposcene har väckt debatt världen över. När den stillsamme amerikanen Roy Scranton gästade Göteborgs filmfestival hade han ett tydligt budskap: ”Revolutionen har redan hänt, och vi förlorade.”
Den gamla Irakkrigsveteranen och engelskaläraren Roy Scranton lärde sig som soldat att inta ett zenbuddhistiskt förhållningssätt till att han skulle kunna dö närsomhelst. Acceptansen blev viktig för honom och han började meditera.
Hemkommen efter kriget och med en uppgiven aktivists erfarenheter av institutionaliserade organisationer och världssystemens oförmåga att ändra sig utefter vad som krävs, så översatte han sina insikter på klimatfrågan. ”Vi är alla dödsdömda – inse det!” Han gav ut boken Learning to Die in the Antroposcene och senare We´re doomed. Now what? Böcker som väckt starka reaktioner från alla håll.
– Vi skulle behöva förändra samhället totalt – på alla fronter och det är omöjligt. Vi skulle behöva centralisera all politik i hela världen. Även om vi lyckas lösa vissa problem så kommer vi ändå ha kvar överbefolkningsfrågan, utrotning av arter etcetera. Förändringen som behövs är så genomgripande att det är omöjligt att ens föreställa sig hur vi skulle kunna lösa det, säger Roy Scranton, som är på besök i Göteborg för Göteborgs filmfestivals räkning. Han är apokalypstemats fixstjärna – hitbjuden i ett samarbete med Svenska kyrkan. Kanske för att han pratar om att det enda vi ska göra är att sörja att värden går under, be och meditera och acceptera förlusten?
– Det är för sent, vi har redan förlorat kampen. Revolutionen har redan hänt och vi förlorade, upprepar han som ett mantra.
Under sin Master Class på söndagen läser Scranton upp namnen på alla filosofer och stora tänkare som han läst. Han rabblar alla katastrofer och allt negativt som håller på att hända med vår jord och slår sedan fast att det inte är något nytt – det här vet vi redan. Men ingenstans i litteraturen har han fått ett tillfredsställande svar på hur vi skulle kunna hantera detta.
Har jag förstått det rätt att du menar att det inte är någon idé att engagera sig, att vi bara ska ge upp?
– Vi behöver fundera över vart vi lägger vår kraft mest effektivt. Jag tror inte att det är på politisk aktivism, utan snarare på att ta hand om flyktingar, att lära oss bli mer självhushållande och stärka lokalsamhället.
Roy Scranton är inte ensam om det här synsättet, han delar det med många som anser att kampen är körd och det bästa är att rå om sig själv och se till att man klarar sig, blir självförsörjande och har tillräckligt med mark.
Om man ska hitta något som kan guida en till handling i Scrantons idévärld så hittas det i en intervju för Sierra Club där Scranton säger att han ofta reflekterar över vad han som individ kan göra för att öka medkänslan i världen. Och vad han kan göra i detta nu för att mildra eller laga lite av den skada som är oundviklig och som bara kommer att öka.
I en intervju med Göteborgs Posten berättar Scranton att han grät av två anledningar när han fick sin dotter för några år sedan: en gång av lycka och en gång för att han genom att få ett barn dömt henne till ett liv på en dystopisk planet.
Att förhålla sig till apokalypsen när man lever mitt i den kan vara svårt, men enligt Scranton är det vad människor i alla tider har gjort.
Så vad menar du med titeln Learning to die?
– Learning to die betyder inte att man ska dö bokstavligen utan att släppa taget om världen som den är. Och ge upp idén om att alla problem går att lösa.
– Aktivister fortsätter att hävda att vi måste förändra saker och ha hopp, men kanske är det bästa vi kan göra att sörja. Att sörja den värld som vi har förlorat. Tystnaden kan låta oss se vad det är som händer, den kan få oss att tänka på vad det innebär att vara människa.
Roy återvänder själv till meditationen, som en plats att vara i. Han beundrar aktivister som Great Thunberg, men menar att de för en lönlös kamp.
Susanne Rappman biskop i Göteborg, replikerar på Roy Scrantons tal med att berätta om vad vi bör lära oss av historien:
– Vi är inte den första generationen som tror att vi lever vid tidens ände. Apokalyps betyder ”revelation”: avslöjande av vad som händer. Det handlar om ett uppvaknande. Historiskt så har människor gått olika vägar: förneka det som händer och acceptera döden eller att se sig som en del av ”de upplysta” och se till att man klarar sig själv. Inga av dessa vägar har varit framgångsrika – bara den tredje vägen, som handlar om att lösa saker tillsammans har varit framgångsrik.
*Boken Learning to die in the Antroposcene kommer ut på svenska i maj.