Nyligen inleddes det försvarspolitiska samarbetet Pesco (Permanent structured cooperation) inom EU och Sverige valde att gå med från starten. Med Pesco hoppas man få en starkare och gemensam försvars- och utrikespolitik. Bland annat ställs krav på att medlemsländerna successivt ökar anslagen till försvaren och det kommer förslag att större delar av försvarsbudgeten ska gå till samarbetet.

Margot Wallström motiverade att Pesco behövs i en debattartikel i DN (20/6 2017) med att ”vi har att hantera djupa kriser i öst och i syd, ett försämrat säkerhetspolitiskt läge i vårt eget närområde”. Att vi har djupa kriser i öst och syd stämmer tvivelsutan. Men frågan är om en militär upprustning har någon möjlighet att råda bot på det.

Syrien befinner sig i ett krig som aldrig tycks ta slut. Sedan en månad tillbaka faller turkiska och ryska bomber över Syrien och för Turkiet är syftet inte bara att försvaga IS, utan också att försvaga PKK. Även om flyktingströmmen började tidigare hade den aldrig blivit så stor om inte USA med sina allierade hade gått in i Irak och lämnat en grogrund för ISIS att växa fram.

Under den arabiska våren 2011 gjorde Nato med flera andra länder samma misstag i Libyen, man beslutade att militärt stödja upproret och störta Gaddafi. Nu ser vi ett land som fortfarande befinner sig i inbördeskrig, med brist på mat och sjukvård. Där flyktingar fängslas, misshandlas och till och med riskerar att säljas som slavar. Syftet med angreppet var att frigöra Libyen från en diktator, men det blev värre.

I en värld med allt högre tonläge, där den ena presidenten hotar med kärnvapen och den andre kommunistledaren svarar med att provspränga dem. När Ryssland rustar och vi ser konflikter över nästan hela Mellanöstern, då behöver vi en annan röst från EU. En lugn, resonlig fredsröst. Någon som inte följer med på racet.

När vi rustar gör vi det också lättare för Putin att motivera ökade försvarsutgifter i Ryssland. När vi vapenskramlar i fattiga länder ökar också risken för att nästa terroristorganisation växer fram. Vi har redan resultatet av den politiken.

Men det finns en hel del vi kan göra, som inte handlar om större gemensam vapenkapacitet eller projekt för att ta fram gemensamt försvarsmateriel. Situationen i EUs närområde söderut kan inte lösas med militära samarbeten och ökade försvarsanslag.

Ett ansträngt samhälle, som Libyen, blir inte mindre ansträngt av att dessutom få i uppgift att skydda EUs yttre gränser mot flyktingar. Öppnar vi istället upp gränserna kan Libyen lägga biståndspengarna på civilsamhället istället för på gränspoliser, och när vårt beroende av Turkiet bryts, blir det också lättare sätta press på dem.

När ISP (Inspektionen för strategiska produkter) i förra veckan presenterade statistiken över den svenska vapenexporten 2017 innehöll den inte bara siffror om att vapenexporten ökade. De meddelade också att de hade beviljat export till länder som Förenade arabemiraten och Saudiarabien, länder som dels kränker mänskliga rättigheter, dels befinner sig på (delvis) olika sidor av kriget i Jemen. Man beviljar export till länder som befinner sig i krig, som USA, Turkiet och Pakistan.

Om EU menat allvar med att vilja arbeta för fred i världen, då hade Pesco inte behandlat gemensamma anslag till forskning på nya vapen. Nej, då hade Pesco handlat om att avmontera, nedrusta och sluta sälja vapen till världens konflikthärdar. Kajsa Sörman (Svenska freds) säger det bra i förra veckans nummer av Syre:

– Det finns mycket spänningar i världen just nu och det som Sverige och EU bör göra är att verka för avspänning, inte rusta för krig. Man kan inte bomba fram fred.”