Det kom ett brev till Syre. En av våra läsare och skribenter ansåg att vi var ”språkkulturella översittare som är med och upprätthåller den klassbarriär som är ett i onödan tillkrånglat språk”. Och hen fortsatte: ”Hur många timmar dyrbar svenskundervisning förslösas inte varje år på den här anakronismen? Vi ägnar oss åt ett samhällsekonomiskt kostsamt dumförklarande av demutmanade.” Hen uppmanade oss att genast övergå till dom – så kan vi om fem år säga ”det gjorde vi redan för fem år sedan”.
Ja, det har blivit svårt för väldigt många att få de och dem rätt. Kort sagt ska det vara de när det handlar om ett subjekt och dem när det är ett objekt.
Man kan prova att byta de eller dem mot vi eller oss i hela meningen – det tvekar nästan ingen om. Sedan byter man vi mot de och oss mot dem, och då blir det rätt.
Men varför? Orden låter lika för de flesta av oss, vi säger dom om både det ena och det andra. Om de flesta inte förstår skillnaden fyller den inte längre någon större funktion.
Kanske är det bara av snobberi som vissa av oss vill ha de och dem kvar? För att visa att vi minsann kan, till skillnad från populasen som skriver lite hur som helst? Är vi språkkulturella översittare?
Att skilja mellan de och dem är lika praktiskt i skrift som att skilja mellan vi och oss, ni och er – när det funkar. Om man vet att det ena signalerar subjekt och det andra objekt hjälper det till med tolkningen av det övriga, och därför gillar jag att skillnaden finns.
I ”de slog dem med 5–0” är det första gänget vinnare. I ”dem slog de med 5–0” nämns förlorarna först, antagligen för att man vill betona att det var just dem de slog. I ”dom slog dom med 5–0” vet man inte riktigt utan kan bara hoppas på att få veta mer.
Men om de och dem står på fel ställen får läsaren fel information och måste sedan tolka om. Hela tiden. Det är störande, så inte är det bara snobberi att vilja ha det rätt. Men allt färre lär bli störda, så varför inte gå över till dom helt och hållet?
Språkvetare och pedagoger har kommit med det förslaget då och då. Jag tror att Erik Wellander, 1900-talets språkvårdsguru, var först ut, 1973. Senast var gymnasieläraren Henrik Birkebo, som argumenterade för en stavningsreform i SvD.
”Själv vill jag mena att det är läge att agera pragmatiskt. Som när det gällde pluralformerna av verben förefaller det rimligt att se till hur språket rent faktiskt används, och inte göra det svårare i onödan för så många som möjligt att kunna uttrycka sig enkelt och begripligt” skrev Henrik Birkebo.
Argumentationen såg ungefär likadan ut på den tiden – tidigt 1900-tal – och båda systemen levde jämsides i många decennier. Alla skrev jag var och jag gick, vissa skrev även att vi var och vi gick, medan andra fortfarande skrev vi voro och vi gingo.
Pluralformerna förklarades aldrig felaktiga, de slutade bara vara standard och det enda rätta.
Så hur kommer det att gå? Kommer Syre Göteborg att gå före, riva språkets klassbarriärer för att få luft och ljus och äntligen låta diskussionerna handla om sakfrågor istället för om motståndarens grammatik?
Förhoppningsvis, men blir det genom att skippa de och dem? Den som läser får se.
