TMozart’s Ghost kommer från 90-talsfilmen The Net där Sandra Bullock spelar en hackare som får en diskett med titeln Mozart’s ghost, The hottest band on the internet. Disketten visar sig leda till en hemsida som fungerar som en bakdörr till hela internet, men samtidigt utsätts hon också för ett virus som sätter hela hennes liv i fara.

– För mig började det med att jag länge har haft ett intresse för digital konst och arbetat med det så det är en scen som jag känner till. Vi tänkte först att det skulle bli en utställning om hacking, men sen utvecklades det till det här, berättar Alida Ivanov när vi ses på konsthallen.

– Filmen The Net handlar mycket om identitetsberövande medan den här utställningen kanske mer handlar om ångest över att ha flera identiter, vilket i och för sig också kan ses som en form av identitetsberövande.

Flera av konstverken i utställningen är också en förlängning av den cyberfeminism som började spira på 90-talet när internet blev tillgängligt för de flesta. Här syns till exempel den Pittsburghbaserade konstnären Angela Washkos verk We actually met in The World of Warcraft där man kan se hur hon startar diskussioner med användarna av det populära dataspelet om hur kvinnor behandlas i spelets digitala rum och i verkligheten.

Vi får också se den spanska konstnären Silvia Bianchis videor på digitala kroppar i snabb förändring, som är en kommentar till selfiekulturen och skönhetsidealen i samhället. Till utställningen hör också en installation av konstnärskollektivet 0s + 1s som utforskar den tekniska historien ur ett feministiskt perspektiv.

Utställningen är uppdelad i tre perioder. Just nu, och fram till den 28 januari, visas en del som har undertiteln Kroppen, därefter följer utställningen Det digitala rummet och slutligen visas Identitet som är en soloutställning av konstnären Amalia Ullman.

Att det blev just dessa tre teman beror enligt Ivanov delvis på att det är saker som diskuteras mycket inom digital konst, men också på att det var teman som lätt gick att applicera på konstverken.

Verken och konstnärerna byts alltså ut efter varje period, tanken med det är att återspegla den flyktighet som finns på internet.

– Jag tänker att det här också går ihop med den slit- och slänganda som finns i dag. Det är så vi lever våra liv helt enkelt, säger Alida Ivanov.

Samtidigt finns det också mycket nostalgi i dag och det speglas också på internet. Det finns till exempel hemsidor från 90-talet som ligger kvar och som ser likadana ut nu som de gjorde då.

Dataspelsvärlden får ofta kritik för att vara sexistisk och könsstereotyp, gäller det även för internetkonst tycker du?

– Både och. Jag tycker kvinnor har börjat ta mer plats nu. Men i början var det mest manliga konstnärer. När cyberfeminism uppstod på 90-talet fanns det en tanke om att internet skulle vara en utopisk värld, men det visade sig snart att det är en plats som härmar de samhällsstrukturer som finns utanför, till exempel patriarkatet.

Det här kan man även se i memes. Det finns många memes som är sexistiska och rasistiska, men det finns även en motkultur där feminister belyser samhälleliga problem genom det personliga.

Alida Ivanov lyfter fram Angela Washkos verk om World of Warcraft som ett exempel på den sexism som florerar på internet.

Men hon säger samtidigt att det är svårare att gömma sig i dag än för tjugo år senare eftersom folk ofta använder sina riktiga namn, till skillnad mot förr då det var vanligare att vara anonym. Ivanov berättar också att cyberfeminismen i dag är en väldigt spretig rörelse som inbegriper allt från ”esoterisk livmoderfeminism där kvinnor är gudinnor” till kroppsfeminism och feminism som visar på olika former av rasism i samhället.

– Det är en spännande tid att leva i eftersom det finns så många tolkningar av vad feminism är i dag. Den är som ett collage, det är väldigt mycket som händer samtidigt.

Hon menar också att internet speglar samhället på det sättet att det är väldigt kollektivistiskt men samtidigt också individcentrerat.

– Jag tror att det här har mycket med konsumtionssamhället att göra där man kan sälja samma produkt till många människor, men de ska ändå känna det som att de är ensamma om den. Om man kollar på Instagram så handlar det mycket om självmarknadsföring, men det är också en slags försäljning av individuella identiteter som ska passa många.

Ett problem med internetbaserad konst är att det fortfarande kan vara ganska svårt att tjäna pengar på den. Därför gör flera konstnärer som medverkar i utställningen både internetkonst som Youtube-videos eller memes men också mer traditionella konstverk som de säljer.

Fördelen som Alida Ivanov lyfter fram är att det är väldigt lätt att skapa ett band mellan konstnären och publiken. Kulturkonsumenten behöver inte längre köpa ett verk utan det kan räcka med att gå in på en hemsida eller ladda ner det till sin dator.

I samband med utställningen anordnar konsthallen också tre programdagar varav den första äger rum den 13 januari. Under denna dag kommer Johanna Sefyrin att tala om cyberfeministiska strategier och meme-konstnären Vida Lavén kommer att hålla i ett föredrag och en workshop. Dessutom blir det en konsert med indiepopbandet Combi Cats. Text och bild: Valdemar Möller