Många av de kvinnliga migrantarbetare som står bakom stora vårdinsatser i mottagarländerna står själva utan sociala skyddsnät och saknar riktiga anställningar.
Kvinnliga migrantarbetare är stöttepelare i många länder där det råder brister inom vården, medan deras egna rättigheter till sjukvård och välbefinnande ofta är satta på undantag. Det påpekade Världshälsoorganisationen i en rapport i samband med Internationella migrationsdagen i december.
WHO understryker att dessa kvinnor fungerar som en slags buffert för de länder där det saknas ett ordentligt skydd för att ta hand om barn eller personer som är i behov av långvarig vård.
FN-organet påpekar att den stigande medellivslängden i många hög- och medelinkomstländer tillsammans med att allt fler kvinnor förvärvsarbetar har lett till en ökande brist på vårdpersonal.
I samband med att fler kvinnor går ut i arbetslivet uppstår luckor som tidigare fylldes av kvinnors oavlönade hemarbete. Enligt WHO har detta lett till att många migrantarbetare får informella vårdarbeten i privata hem, där de står utan sociala skyddsnät.
Färre än 15 procent av den vårdpersonal som arbetar i människors hem beräknas ha riktiga anställningar.
Den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD rapporterade för ett par år sedan om hur vanligt det är att den vårdpersonal som arbetar i privata hem är född utomlands.
I Italien uppges den siffran ligga på nästan 90 procent, medan den var över 65 procent i Spanien och låg på 50 procent i Luxembourg.Enligt WHOs rapport är det vanligt att vårdpersonal som saknar ordentliga anställningar även går miste om pensionsinbetalningar och andra rättigheter, samtidigt som de har betydligt lägre löner än annan vårdpersonal.
Många av dessa kvinnor ställs även inför särskilda utmaningar eftersom de på grund av migrationslagar inte kan få riktiga anställningar – vilket i sin tur ökar riskerna för att de ska bli exploaterade på sina arbetsplatser.
Rapportförfattarna slår även fast att migrantarbetare överlag har sämre arbetsförhållanden och sämre skydd jämfört med andra grupper. I många fall är det upp till arbetsgivarnas goda vilja om de ska erbjudas vård vid behov. Uppgifter från USA 2010 visade att nästan en fjärdedel av den utlandsfödda personalen inom vårdsektorn själva saknade sjukvårdsförsäkringar.
Flera tidigare studier har visat att arbetsförhållandena för i synnerhet migrantarbetare inom hemvården kännetecknas av långa arbetsdagar, usla löner och bristande boendeförhållanden. Dessutom behandlas personalen ofta illa och respektlöst, och det är inte ovanligt att de utsätts för olika former av övergrepp. I värsta fall kan arbetsgivare eller agenter konfiskera personalens pass och räkna av resekostnader och andra omkostnader från deras löner.
I dessa fall kan vårdarbetet jämföras med en modern form av slaveri.
Många kvinnliga migrantarbetare har även uppgett att de utsatt för fysiska och sexuella övergrepp. William Lacy Swing, chef för FNs migrationsorganisation, IOM, skrev nyligen om hur ”vi lever i en tid där en privilegierad elit anser att global rörlighet i det närmaste är deras födslorätt, samtidigt som mängder av andra lever under hopplöst usla ekonomiska eller konfliktfyllda omständigheter”.
Enligt honom leder detta till uppkomsten av olika nätverk av människosmugglare och ”moderna slavhandlare som bedriver sin verksamhet under fullständig straffrihet”.
