Längs med stugväggen står fem hinkar med slokade tomatplantor. En rutschkana lutar i det vildvuxna gräset, översvämmade tallrikar har lämnats kvar efter en sensommarmiddag och slingrande växter håller fast en uppochnervänd skottkärra. På insidan av den öppna dörren hänger ett klockspel som ringer i vinden. Genom hallen går en smal gång mellan plywoodskivor och högar av ytterkläder.

– Jag tänker inte ursäkta röran, för den struntar jag i, säger Conny Storm som bor i en stuga i Slottsskogskolonien i Majorna varje år från april till november.

Bakom en av alla flyttkartonger sticker en orange svans fram. Katten gömmer sig, han gillar inte främlingar. Enligt Conny Storm blev katten utslängd av sin familj och drev runt i skogarna i Bollebygd. En kvinna fångade in honom, men då hennes andra katt blev vansinnig fick han flytta till Conny.

– Först kallade jag honom Rödben, men det är ju ett rävnamn, så det blev Ruben. Han är lite korkad men helt underbar. Om jag är ledsen sätter han sig bredvid mig och spinner.

Förutom Ruben bor Conny med katterna Urban, Pelle, Nalle och Oskar. Han är också en av de ansvariga för Slottsskogskoloniens hemlösa katter.

Slottsskogskolonien

Efter novembernätter med mörka minusgrader är solen på besök. Träden och grusvägarna mellan husen är fläckade av gulgröna löv. Kolonistugesäsongen är över och Conny ska tillsammans med sina katter flytta till lägenheten i Majorna över vintern. Han har haft stugan i drygt tio år, men de hemlösa katterna har bebott Slottsskogskolonien mycket längre än så.

– På 30-talet började föreningen anlita jägare som sköt katterna, men det hjälpte inte. Jägaren sköt aldrig alla och efter två år var där 20 katter igen. Det blir inavel, de föds halvblinda och gud vet vad, säger Conny Storm.

2007 föreslog en av kolonistugsägarna att de skulle starta en TNR-koloni. TNR står för trap-neuter-return som på svenska betyder fånga-kastrera-återplacera. Metoden innebär att man fångar in, vaccinerar och kastrerar katterna. Kattungar och de som är tillräckligt tama placeras ut i hem, och de som är förvildade släpps ut igen. Sedan ordnar volontärer med varma sovplatser och ger daglig tillsyn och mat. Om en ny katt kommer till kolonin fångas den också in. På så sätt håller man koll på katterna, ger dem vård när de behöver och det föds inga fler.

I Slottsskogskolonien levde 17 hemlösa katter från början, nu är de färre än tio. En låter sig bli klappad, men de andra är så pass vilda att de inte vill komma nära människor.

– En behövde vi fånga in för ett extra veterinärbesök. Han var sur på mig i flera år efteråt, säger Conny.

På ett gult hus sitter en kattlucka som leder till ett rum – kattrestaurangen. De pengar som kolonistugeföreningen årligen lade på att anlita jägare, cirka 10 000 kronor, blir nu mat- och veterinärkassa till katterna.

Veterinärbesök krävs framför allt när nya katter hittar till kolonin.

– Vi har en kamera vid matskålarna, den tar bilder när någonting rör sig. Då ser vi om det kommer en ny katt.

På golvet i den lilla boden står fyllda matskålar och längs väggarna finns hyllor med sovplatser och kattmatsförpackningar. 14 personer från föreningen har ansvar för katterna och ett rullande schema talar om vems tur det är att mata.

De hemlösa katterna

I en vildvuxen trädgård där fyra av projektets katter brukar hålla till är det tyst. Conny vänder huvudet åt olika håll, inga katter syns till. Karsten, som äger den vita kolonistugan, visslar och då börjar det röra sig i buskarna. Bakom husknuten sticker en nos fram, nedanför altanen syns två grå öron. Varje katt har en bestämd skål som de sakta smyger fram till där de väntar på att Karsten ska lägga upp mat.

De fyra katterna har bott här sedan projektet startade. Nykomlingar som har dykt upp under åren har varit så pass tama att de har placerats ut i hem.

– En var i bedrövligt skick, han hade halsbandet under armhålan. Det hade börjat ruttna till och med, säger Conny. Fy fasen vad det luktade. Han fick sys med 14 stygn. Nu lever han ett lyckligt liv på landet. Kommer det ner någon ny katt på området får vi reda på det; antingen ser vi det i matkameran, eller så säger någon stugägare att de sett en katt de inte känner igen. Då sätter vi ut en fälla och fångar den.

TNR-projektet i Backa

Det är inte bara i Slottsskogskolonien som hemlösa katter stryker runt. Ingen vet hur många som finns, men uppskattningsvis är fler än 100 000 katter i Sverige hemlösa.

I Backa på Hisingen anlitade bostadsbolaget Poseidon många år jägare för att skjuta de oönskade katterna i området. 2005 tog Marie Werner över jobbet som distriktschef för Backa.

– Personen som jag efterträdde hade en tavla där hen strök över en katt varje gång någon sköts. Det var så makabert och ingenting som jag ville medverka till, säger hon.

Enligt Marie Werner tog hon aldrig några beslut om att katter skulle dödas, men länsstyrelsen skickade ut jägare vid några tillfällen de kommande åren.

– Det var stora problem med katterna i Backa. Området har många miljonprogramshus – 1 600 lägenheter – och är bilfritt. Folk kastade ner mat från balkongerna till katterna. De bajsade i sandlådor och spred loppor till hundar som tog med sig dem in i lägenheterna. Många boende klagade.

2011 var Marie Werner i Rom och träffade av en slump en svenska som drev en TNR-koloni där. Marie blev intresserad av konceptet.

– Jag visste inte att det fanns innan, säger hon.

Hon kontaktade föreningen Göteborgs katthjälp och tillsammans bestämde de sig för att starta en TNR-koloni.

– Vi fångade in omkring 200 katter och av dem släpptes 70 ut igen efter kastrering och vaccinering. Resten placerades ut i familjer. I utkanten av området sattes isolerade katthus ut, och föreningen som bildades för att ansvara för katterna fick pengar av bostadsbolaget till mat och veterinärvård. Efter det tror jag inte att någon boende har klagat, säger Marie Werner, som sedan ett år tillbaka inte jobbar kvar på Poseidon.

Upprördhet i Partille

I somras gick bostadsbolaget Partillebo ut med en lapp som informerade de boende i Sävedalen att katter i området skulle ”avlägsnas” av en jägare. Upprörda kattvänner reagerade i sociala och traditionella medier på att katterna skulle, som de uppfattade det, skjutas.

– Ingen skjuter katter i ett bostadsområde, säger Juha Helminen, Partillebos områdeschef i Sävedalen. Om kommunjägaren hittar en vildkatt fångas den in i en bur. Jägaren kan då lämna över katten till ett djurhem för att se om de kan hitta ett nytt hem till katten. Om det inte går har jägaren rätt att avliva den.

I nuläget finns inga planer på att starta en TNR-koloni i Sävedalen enligt Juha Helminen, men inte heller några andra förslag på hur de i framtiden ska lösa problemet med katterna.

Efter sommarens uppmärksamhet i Sävedalen besökte Marie Werner bostadsbolaget Partillebo och berättade om sina erfarenheter i Backa.

– Jag ville visa att det går att göra på andra sätt, säger hon.

Katterna dör av kyla

I Backa gav man de boende rabatterat pris på kastrering för sina tamkatter. Att det inte föds fler ungar är någonting som Conny Storm i Slottsskogskolonien tycker är bra.

– Otroligt många är redan hemlösa, och de far så illa, säger han. Människor tror att katter klarar sig bra i det vilda, men de blir inavlade, får sjukdomar och dör.

Dagens sista solstrålar har lämnat grusvägarna mellan husen. Nalle tassar fram från en buske, jamar och stryker sig mot Connys ben. I en av de små trädgårdarna krattar en stugägare höstlöv.

– Är det dags att bomma igen för i år? frågar Conny.

Mannen vid krattan nickar. Med vintern kommer kylan. Sönderfrusna tassar och öron är inte ovanligt bland de katter som fångas in av svenska katthem. Här, i Slottsskogskolonien, har katterna tillgång till varma hus och mat, men de flesta av landets vildkatter har inte det. De behöver hitta varma ställen att sova på – annars kommer många inte att överleva den svenska vintern.

Text och foto: Hanna Gisslén