Parul är en de närmare en miljon rohingyer som drivits på flykt undan våldet i hemlandet Burma och som nu tvingas leva under mycket svåra förhållanden i grannlandet Bangladesh.
Hon är drygt 20 år gammal och kommer aldrig att kunna glömma de fruktansvärda övergrepp hon utsattes för i hemlandet, som hon lyckades fly ifrån för tre veckor sedan.
Parul, som egentligen heter något annat, är mamma till två barn och bor numera i ett enkelt tält i Kutupalong i sydöstra Bangladesh. Här finns tusentals rohingyer som tvingats på flykt undan våldet i Burma.
Hon berättar om det våld som hon och hennes familj utsattes för dag efter dag då lastbilar med soldater, och lokala buddistiska män, kom till hennes hemby i distriktet Maungdaw.
De kom dit för att begå övergrepp mot kvinnor, plundra och bränna byggnader, medan byns unga män fördes bort av soldaterna.
− Jag börjar skaka när jag tänker tillbaka på det, säger Parul.
Nu bor hon i det stora flyktinglägret Modhuchhara, som ligger några mil från staden Cox’s Bazar. Flykten var en mardröm, berättar hon.
− Det handlade om att undkomma utplacerade informatörer, armén och polisen. Vi flydde i mörkret medan våra hem stod i lågor. Hela byn förvandlades till en spökstad, berättar hon.
Parul utsattes för gängvåldtäkter innan hon och hennes familj lyckades nå fram till det fattiga Bangladesh, som redan innan flyktingkrisen var ett av världens mest tätbefolkade länder. Nu finns här ytterligare en miljon rohingyer som tvingats överge sina hem i den burmesiska delstaten Rakhine.
Även Laila, som också heter något annat, utsattes för gängvåldtäkter av burmesiska soldater och säkerhetsstyrkor.
Hon berättar om hur hon, hennes man och deras fyra barn misshandlades och sedan blev fastbundna inne i sitt enkla hus i distriktet Maungdaw. Sedan hotade soldaterna med att bränna dem levande.
− Jag vädjade till soldaterna att visa barmhärtighet. Då släpades jag ut och de rev kläderna av mig. Jag minns inte hur många av soldaterna som sedan i omgångar våldtog mig, berättar hon.
Laila säger att hennes familj klarade sig eftersom hon inte gjorde något motstånd.
Många av de flyktingar som IPS möter vid ett besök på det lokala sjukhuset i Cox’s Bazar är allt för traumatiserade för att kunna prata om sina upplevelser.
− Deras lidande är outhärdligt, berättar en läkare, som inte vill bli citerad med namn.
− Vi har behandlat mängder av barn som blivit skottskadade och kvinnor som fått sina ben bortsprängda. Jag har hört om sådana skador i krigsområden, men här handlar det om oskyldiga och obeväpnade människor. Vad har de gjort för att förtjäna att bli skadade av landminor och urskillningslöst skjutande, frågar sig sjukhusläkaren.
Flyktvägen över gränsen till Bangladesh är långt ifrån säker. En kvinna berättar om hur hon och sex kvinnliga grannar tillsammans med sina barn lyckades ta sig över till Bangladesh.
− Vi var tvungna att bära barnen och gick i tolv dagar under fullständig tystnad, för att försöka undkomma att bli upptäckta av de säkerhetsstyrkor som är på jakt efter unga män och kvinnor, berättar kvinnan.
Diskrimineringen av den muslimska minoritetsgruppen rogingya i Burma har varit välkänd länge. Det våld som riktats mot gruppen sedan slutet av augusti i år har av FN:s människorättschef Zeid Ra’ad Al Hussein kommit att beskrivas som ”ett skolboksexempel på etnisk rensning”. Hashem, som även han egentligen heter något annat, visar upp sin skadade hand, som han nyligen fick opererad i Cox’s Bazar.
Han anlände till flyktinglägret för en månad sedan och berättar hur han hade turen att överleva då burmesiska gränsvakter öppnade eld mot honom och den grupp av män som han befann sig på flykt tillsammans med.
− Vår grupp bestod av åtta personer. När de började beskjuta oss i mörkret bakom oss delade vi upp oss och började springa. Jag blev träffad i min vänstra hand, men fortsatte springa. När jakten slutade efter runt 20 minuter var vi bara fyra kvar. En av mina vänner hade sett hur två av de andra blivit skjutna och dem såg vi aldrig igen, berättar han.
Ali faller i gråt när han berättar om det som föranledde flykten.
− Jag blev vittne till hur min egen bror och många andra män släpades ut ur sina hem och misshandlades, och sedan lastades på arméns lastbilar, säger han.
Många av de kvinnliga flyktingar som nu befinner sig i lägren är numera ensamstående mammor.
− Kvinnorna har drabbats mycket hårt. Över hälften av dem som sökt skydd i Cox’s Bazar är kvinnor och många av dem har utsatts för sexuella övergrepp, säger Sarat Dash, som är lokal chef för FN:s migrationsorganisation IOM.
Men inte heller i flyktinglägren kan kvinnorna känna sig trygga.
− Det har förekommit fall där flickor och kvinnor blivit utsatta för människohandlare som försöker utnyttja deras utsatthet. IOM arbetar för att förhindra att de blir utnyttjade och utsatta för människohandel, säger Sarat Dash.
En annan extra utsatt grupp är alla de barn som befinner sig i flyktinglägren utan sina föräldrar.
− UNHCR och våra partnerorganisationer har identifierat många familjer där barn är överhuvuden, samt barn som är ensamma, berättar Mohammed Abu Asaker, som är talesperson för FNs flyktingorgan UNHCR i Cox’s Bazar.
Han säger att man arbetar för att ge dessa barn trygghet genom att ge barnen en möjlighet att bo tillsammans med andra som kommer från samma byar, eller med avlägsna släktingar, när det är möjligt.
Bangladesh är nu hem för över en miljon flyktingar och varje dag anländer fler över gränsen till Burma. Detta utöver de 300 000 flyktingar som redan fanns registrerade i landet.
Rezaul Karim Chowdhury är ordförande för den lokala organisationen Coast Trust, som har erfarenhet av att arbeta med krishantering och som samarbetar med många internationella biståndsorganisationer.
− Denna kris är enorm till sin omfattning och det är en jättestor utmaning att kunna erbjuda vård när det gäller människors trauman. Våra egna kartläggningar visar att nästa varje flicka och kvinna är traumatiserad efter att ha utsatts för sexuella övergrepp eller ha bevittnat dödligt våld, säger Rezaul Karim Chowdhury.
Trots att de bott i Burma i många generationer nekas rohingyer medborgarskap i hemlandet, vilket i praktiken innebär att de är statslösa.
På senare år har extremistiska buddistiska och nationalistiska grupper i Burma bidragit till en ökad intolerans gentemot folkgruppen. Rohingyer och andra muslimer beskrivs av extremisterna som ”ett hot mot folket och religionen”. Denna hets har vid flera tillfällen utlöst våldsdåd.
De räder som regeringsstyrkor sedan i augusti genomfört mot byar där minoritetsgruppen bor har enligt flera rapporter resulterat i summariska avrättningar, våldtäkter, tortyr, godtyckliga gripanden och många fall av mordbränder.
Enligt en färsk FN-rapport skulle våldet mot rohingyer kunna klassas som brott mot mänskligheten och som etnisk rensning.
Den burmesiska militären hävdar dock att aktionerna kan rättfärdigas som motåtgärder efter att en säkerhetspostering nära gränsen till Bangladesh attackerades, vilket ledde till att nio poliser dödades.
Många politiska ledare i världen har krävt att Burma omedelbart upphör med övergreppen mot oskyldiga civila, och kritiken mot landets faktiska ledare Aung San Suu Kyi har med tiden vuxit sig allt starkare.
