Glöd – Masoud Vatankhah
Det första som bokstavligen slår en i ansiktet när man går av flyget på Teherans flygplats är avgaserna i luften. För mig blir det som en stor kontrast till den konserverade rena luften i Landvetter, varifrån Iran Airs direktflyg lyfter.
Luftföroreningarna i Teheran överstiger ofta de normala mängderna. På airnow.tehran.ir går det att kolla väderförhållandena och AQI (luftkvalitetsindex) för senaste 24 timmarna och för tillfället, för att hjälpa de känsliga och de sjuka.
Det finns över fyra miljoner registrerade bilar i Teheran och många andra som är registrerade i andra städer men som körs i Teheran. Det är vanligt att hushåll har flera bilar på sina parkeringsplatser. Myndigheterna uppskattar att det dagligen görs 20 miljoner resor på Teherans gator, inklusive resor med de tre miljoner motorcyklar som finns registrerade.
Det byggs i Teheran som ingen annanstans. Staden har vuxit både på höjden och på bredden de senaste decennierna och vuxit ihop med sina stora kransorter. Mitt gamla barndomshem var ett av de hus som jämnades med marken och ersattes med ett höghus. Mina föräldrar bor nu i ett hus med tio lägenheter.
Teheran har över 13 miljoner invånare, varav en fjärdedel definieras som ”flytande”, det vill säga, de pendlar till och från staden på grund av jobb eller bor där tillfälligt.
Efter revolutionen för knappt 40 år sedan började många från landsbygden att flytta till Teheran. Många av dem ockuperade mark från de markägare som flytt landet och byggde sina kåkar där.
Jag gick högstadiet i en skola nära den så kallade andra och tredje rondellen (”Falake dovvom” och ”Falake sevvom”, det finns fyra sådana längs Tehranpars huvudgata) där de ockuperade områdena mötte de gamla etablerade medelklassområdena. De flesta av mina klasskompisar var fattiga och jag fick se en annan verklighet än den jag mött i den skyddade låg- och mellanstadieskola där jag gått innan.
De fattiga har flyttat ännu längre bort, har jag förstått. Häromdagen drack jag och min kusin espresso på en uteservering i Falake dovvom och det kostade över tjugo kronor per kopp. Det är väldigt dyrt med iranska mått mätt – exempelvis brukar ett stort glas färskpressad juice kosta runt sju kronor.
Jag ser dagligen mötet mellan fattiga och rika, framför allt genom de gatuförsäljare som finns över hela Tehranpars huvudgata. Det finns också många barn som säljer saker på gatorna eller jobbar under dåliga förhållanden i affärer och restauranger.
Häromdagen köpte jag lite färska örter av en 9–10-åring som sålde sådana vid gatan. Arbetsskadad pedagog som jag är kunde jag inte låta bli en enkel matteövning: ”Ett knippe basilika, ett knippe gräslök, ett knippe koriander, ett knippe ’shahi’ (liknar ruccola), och de kostar 250 toman per knippe och då blir det allt som allt…”. ”1 000 toman” (motsvarande 2,50 kronor), avslutade han min mening. Han förstod hur jag tänkte och spelade med.
Inte ens under dessa förhållanden kan gatuförsäljarna känna sig trygga utan kan bli avvisade eller bli av med sina varor, som kan vara hela deras livskapital.
