Att Godnattsagor för rebelltjejer är en lika unik som viktig bok framgår redan av titeln. Boken består av hundra små berättelser om hundra stora kvinnor genom tiderna. Det är spännande läsning som samtidigt ger en lektion i historia. När jag var barn och ungdom fanns inga hundra fantastiska kvinnor i mina böcker. Inte ens i alla mina skolböcker tillsammans under skolåren. Jag som drömde om att bli författare hade snabbt tummat sönder det mittuppslag i svenskaboken på gymnasiet som nämnde kvinnliga författare.

Fyra kvinnor som snällt fick dela på två sidor, i en bok på tvåhundra sidor. Resten var män. Jag läste de där två sidorna om och om igen. Samma sak i historieböckerna och religionsböckerna. I tv programmen, sagoböckerna, serietidningarna och filmerna. Fick en tjej vara huvudperson, den faktiska hjälten, läste jag de få raderna om henne tills jag kunde dem utantill.

När jag som vuxen fick Nina Burtons bok Den nya kvinnostaden, som handlar om glömda kvinnor de senaste tvåtusen åren, sträckläste jag den en sommar. Medan jag läste bubblade en kokande ilska upp inom mig. En ilska jag inte kände till, som kom djupt inifrån. Liksom en liten Tove som stod där nere och stampade argt över att en hel barndom fått passera, utan någon vetskap om de kvinnorna. Hur har det format mig? Kommer jag någonsin att få veta det?

Vad jag kan göra i dag är att ge mina barn fler kvinnliga förebilder än vad jag hade. Men mina fyraåriga döttrar skulle protestera högljutt om jag plockade fram Nina Burtons bok med över fyrahundra sidor, pytteliten text och ett fåtal bilder, alla i svartvitt. Därför kändes Elena Favilli och Francesca Cavallos bok Godnattsagor för rebelltjejer med sina korta, kärnfulla texter och fantasifulla illustrationer av sextio kvinnliga konstnärer från hela världen som en bättre idé. Jag kan lova att min unga testpanel är svårflirtad när det kommer till litteratur. Är inte en bok tillräckligt fängslande från första meningen kan det lätt hända att de antingen somnar eller brister ut i spontan sång.

Inget av detta hände när vi läste Godnattsagor för rebelltjejer. Tvärtom, båda barnen satt som förtrollade av berättelserna, de detaljrika bilderna och nya insikter. Som att man kan jobba med att titta på insekter, precis som naturalisten Maria Sibylla Merian.

Helt klart ett drömjobb för en fyraåring i allmänhet, och min ena dotter i synnerhet. ”Mitt ben också!” ropade min andra dotter med cp stolt, när jag läste om sprinterlöparen Wilma Rudolph som hade ett förlamat ben som barn, men lärde sig gå och blev världens snabbaste kvinna. Snart började en avancerad lek som gick ut på att hoppa ner i vatten och rädda människor på en båt, inspirerat av OS-simmaren Yusra Mardini.

Här hemma börjar Godnattsagor för rebelltjejer redan få sina extra söndertummade sidor, berättelser som inspirerar lite mer och måste läsas om igen. Mina döttrar har nu en bok med hundra berättelser att välja sina kvinnliga förebilder från, sjörövare, astronauter, ballerinor, utforskare, aktivister och många fler. Berättelser som alla börjar med en liten flicka med ett särskilt intresse eller talang, och som slutar med att hon får leva sin dröm, förändra eller till och med erövra världen. Hur det kommer att forma dem återstår att se. Tove Lundin