I det växande området kring Kvilletorget, där det både byggs bostäder och poppar upp nya näringsidkare, ligger Kville Pastahouse som en gammal trotjänare. Kville Pasta, som det i folkmun förkortas till, skulle kunna kallas Hisingens Kellys. Det är en så kallad sunkpub som insett att det där svartklädda, dreadsförsedda klientelet som vill ha billig öl, också är just veganer. Så man kopplade ihop målgrupp med meny och kickade igång en vegansk à la carte. En satsning som föll väl ut.

Låt oss först prata om begreppet sunkpub. Det kan låta som ett nedvärderande epitet, men det är långt ifrån innebörden. Föraktar man pubar av typen sunkpub, är man inte värdig att använda begreppet. Sunkpub är något fint och positivt och det är sagt med kärlek. Man kan även sticka in lite klassanalys om man vill fördjupa sig, men vi kan stanna vid kärleksförklaringen.

En sunkpub behöver inte nödvändigtvis vara skitig, men inredningen får gärna vara daterad och helst sliten. I baren ska det sitta gäster vars namn är bekanta för bartendern. Och IPA:n lyser med sin frånvaro. Här beställer man stor stark. Alkoholfri drink betyder läsk. De som älskar sunkpubar, är de som upplever att de kan vara sig själva, som kanske inte passar in någon annanstans. De som blir förvirrade av hissmusik och korslagda sparrisar.

Kville Pasta bytte ägare förra året och hade nypremiär i januari, efter att ha hållit stängt en lång tid. Veganerna oroade sig över menyn, men det fanns tack och lov inga planer på att ta bort den. Tvärtom har köket utvecklat konceptet ytterligare. Här finns nu sju veganska pastarätter, en burgare, en seitanbiff, en plocktallrik med ost och korv samt glass till efterrätt.

Jag och mitt sällskap besöker Kville Pasta en tidig tisdagkväll och den lilla uteserveringen är full av glada gäster. Vi väljer ett soffbås inomhus och kikar på menyn. Jag har inte varit här sedan den nya menyn introducerades, så jag har svårt att välja. Ska jag ta fuskscampi, fuskanka, carbonara eller bara grönsaker? Valet faller på Pasta Diablo – en ostig, het och gräddig pastarätt med chorizo och grönsaker. Mitt sällskap väljer en gammal klassiker: seitanstek med grönsaker, potatisgratäng och pepparsås.

På Kville Pasta jobbar alltid en mycket sympatisk, medelålders herre som står för serveringen.

Han är alltid kvickt framme och tar beställningar. Glasen är aldrig helt tomma. Det är kanske också typiskt för en kvarterskrog: man blir varmt omhändertagen i stället för att stå och hetsa framme vid en bardisk och slåss om att få beställa. Det är kanske inte så trendigt på Kville Pasta. Tegelväggarna kan råka vara en tapet och i soffdynorna finns en och annan reva. Men atmosfären är trevlig och mat kan de laga.

Låt oss nu också prata om halvfabrikat. På Kville Pasta serveras förvisso en egengjord burgare och rena grönsaksrätter, men de flesta är baserade på färdiga veganprodukter av seitan. Seitan är en veteprodukt, där man knådar rent gluten till en deg och tilllagar. Inga konstigheter och dessutom är just dessa produkter ekologiska. På mer konventionella restauranger – i synnerhet av de finare slagen – ses halvfabrikat som djävulens påfund. I stället serverar man ingenting.

Varför ska man som vegan gå till en pastarestaurang där det enda som finns på menyn är tomatsås? Bara för att havregrädde och seitanprodukter inte ses som fint nog? Nej, då sätter jag mig hellre på en kvarterskrog på Hisingen och njuter av vällagade halvfabrikat. På Kville Pasta känns maten genuin.

Vi får in vår stek och vår Diablo – ett av djävulens bättre påfund. Pastan serveras på ett stort fat och det är en rejäl portion och fröjd för ögat. Såsen är härligt kletig och smakrik utan att vara superhet. Chorizokorven är kanske något torr, vilket är lätt hänt när man tillagar seitan. Men pennen är perfekt al dente, grönsakerna likaså och allt är täckt av en riven ost som gör rätten extra göttig.

Seitansteken är också snyggt presenterad, även om mängden sås kanske är lite i överkant. Steken är trivsamt klädd i olika sorters peppar och den är härligt seg, serverad på en bädd av stekta grönsaker. Perfekt för blandkostaren som vill testa vegetariskt utan att göra avkall på kött. Potatisgratängen serveras bredvid och är krämig och fin. Den smakar hemlagad och måltiden kan sammanfattas som en fin mix av färdigt och egenkomponerat. Bra jobbat för en sunkpub.

Vi tar en glass till efterrätt, som inte överraskar. Vi vet vad vi ska vänta oss och jag konstaterar att det trots allt är bättre med vaniljglass än ingenting alls. Hellre en sliten kvarterskrog på Hisingen, än en restaurang i stan som är för fin för veganmeny.