År 2035 ska Göteborg ha vuxit med en tredjedel. Fram till dess ska det göras plats för 150 000 nya invånare som alla ska ha någonstans att bo och arbeta. Ambitionerna för den framtida staden är många: den ska vara öppen för världen, grön och skön, jämlik, nära och cykelvänlig, för att nämna några av visionerna.

Men hur blir det för barnen när en stad växer och förtätas i så snabb takt? En stor del av Göteborgs invånare är barn och unga under 18 år, som inte har rösträtt och kanske heller inga kanaler där de kan göra sina åsikter hörda.

Vem tar tillvara deras behov mitt i sammelsuriet av andra aktörer och intressen som slåss om utrymmet i Göteborg? En som har arbetat med de här frågorna länge är Mie Svennberg på kulturförvaltningen i Göteborg. Som Sveriges första arkitekturkonsulent för barn och unga har hon sedan 2003 arbetat med att involvera unga i stadsutvecklingsprocesser, ofta genom att hon eller andra arkitekturpedagoger jobbat ute i stadens skolor och förskolor. Det har hänt mycket under hennes verksamma år, säger hon.

– När jag började var de här frågorna inte särskilt stora. Göteborg har länge varit ganska bra på det här med brukarinflytande och dialog, men när det gällde just unga togs det inget samlat grepp.

Ger en bättre stad

Mie Svennberg minns den stora dialogprocessen kring utvecklingen av Södra älvstranden 2005, där många skolbarn fick delta.

– Då var det röster som sa ”Va, ska de ha med barnen nu? Vad blir det sen, husdjuren?” Den inställningen finns inte längre, utan nu är man mycket mer positiv. Det har skett en stor förändring på de 15 år som jag varit med.

Att ta hänsyn till barn och ungas åsikter handlar i grunden om att låta alla i samhället bidra med sitt perspektiv, menar hon.

– Jag tycker att man ska involvera människor överhuvudtaget när man bygger staden. Åldern har egentligen ingen betydelse. Även om det tar lite extra tid kommer vi att få en bättre stad och förmodligen medborgare som känner sig mer inkluderade. Och en stad som är bra för barn är en stad som är bra för alla.

Under sina år som arkitekturkonsulent har hon lärt sig att när man ska engagera barn och unga, då gäller det att utgå från deras värld.

– Man behöver utgå från det de kan, känner till och intresserar sig för. Många gånger lyfter barn fram djur, till exempel att de vill ha djur i stadens parker. De tänker också mycket på människor i olika åldrar, antagligen för att de har en nära relation till sina föräldrar och mor- och farföräldrar eller andra vuxna. ”Här måste tanterna och farbröderna kunna vara också”.

Barnkonsekvensanalyser

Inom Göteborgs stad arbetar man sedan 2011 med så kallade barnkonsekvensanalyser (BKA), ett processverktyg som används för att belysa hur barn och ungas liv påverkas när det ska göras större förändringar i den fysiska miljön.

– Att lyfta och sammanställa barnperspektivet är jätteviktigt när vi ska bygga en stad, säger Mariella Petersson som arbetar med social hållbarhet i stadsutveckling vid social resursförvaltning.

– Många gånger pratar man om de sociala aspekterna som ”mjuka frågor” i planering. Jag tycker inte att det är ett bra begrepp, för bygger vi inte en miljö som fungerar för våra invånare, då kommer vi att behöva bygga om och det blir dyrt. Det är den krassa verkligheten.

Barnkonsekvensanalys är en variant av social konsekvensanalys, eller ”social assessment analysis” som det heter på engelska. Begreppet har använts sedan 1970-talet, men är nytt i den kommunala kontexten i Sverige. När Göteborg införde det för sex år sedan var de tidigt ute, och i dag går arbetsformen under namnet Göteborgsmodellen.

– I dag hör andra kommuner av sig och vill veta hur vi jobbar och ha erfarenhetsutbyte, berättar Mariella Petersson.

Att göra en barnkonsekvensanalys innebär att man undersöker vilken påverkan föreslagna åtgärder, till exempel ett nytt stort bygge, har ur ett barnspecifikt perspektiv. Under arbetet kan en rad viktiga aspekter komma fram i ljuset, förklarar Mariella Petersson.

– Ofta handlar det om framkomlighet för barn och unga. Kommer jag till och från skolan, hur ser den vägen ut, hur långt är det? Om en skolväg ändras på grund av ett byggprojekt, hur kommunicerar vi det till barn som inte kan läsa?

Frågan om fysiskt och ekonomiskt tillgängliga mötesplatser kommer också ofta upp, liksom tillgång till skolgårdar och andra öppna platser.

– Det måste finnas ytor för barn och unga att leka och vistas på, till exempel parker och grönytor. Nu när vi bygger tätt ser vi att det blir ett ökat slitage på de grönytor vi har, om vi inte också adderar nya.

En demokratisk möjlighet

Att arbeta med barnkonsekvensanalyser handlar om att ge barn och unga demokratiskt inflytande, menar Mariella Petersson.

– Under samråd har alla medborgare över 18 år rätt att komma med synpunkter på olika projekt. Men barn är inte röstberättigade, så det är en demokratisk möjlighet som faktiskt saknas för dem.

Hon tycker att Göteborg är på rätt väg när det gäller de här frågorna, men samtidigt finns det stora målkonflikter där barnperspektivet lätt får stå tillbaka. Ofta handlar det om trafikfrågor, säger hon..

– Vissa brinner verkligen för att göteborgarna ska kunna parkera sina bilar, och då blir det på den enda ytan som vi hade kunnat göra om till park. Eller så prioriterar man framkomlighet för lastbilar, vilket tar sig uttryck i små förskolegårdar som inte följer Boverkets rekommendationer.

Å andra sidan: Om det inte finns några andra starka målgrupper som drabbas är barnperspektivet ett av de enklaste att driva, tycker Mariella Petersson.

– Det är ju ingen som inte vill att Göteborg ska vara en bra stad för barn.

Inget krav på uppföljning

Sedan årsskiftet finns det ett krav på att det ska göras en social konsekvensanalys i varje detaljplan i Göteborg. Däremot finns det ännu inget krav på uppföljning av hur arbetet faktiskt har gått, främst på grund av att det är svårt att hinna med när det byggs så mycket.

– Jag hoppas att vi kommer längre i det arbetet framöver. Det är lätt att man sitter och pratar om de här viktiga perspektiven, och sen blir det ändå som det alltid blir. Vi behöver en systematisk uppföljning av alla detaljplaner för att undvika att göra samma misstag flera gånger, säger Mariella Petersson.

Mie Svennberg är inne på samma spår.

– Det är bra att det görs barnkonsekvensanalyser, men vi vet också att det inte blir så mycket verkstad i slutändan. Nu uppmärksammas frågorna, men nästa steg måste vara att vi tar hänsyn till det vi kommer fram till analyserna, så att det får sätta spår i det som byggs i staden, säger hon.

Unga stadsutvecklare

Ett initiativ som verkligen har har tagit just skruv är Angereds unga stadsutvecklare, en grupp ungdomar som engagerar sig i utvecklingsfrågor i sin stadsdel. En av dem är Mohammed Smesem, som är 19 år och nyss har nyss tagit studenten från naturvetenskapliga programmet. Han har hållit på med ungt inflytande sedan tolvårsåldern, bland annat i ungdomsfullmäktige i Göteborg och i Angereds ungdomsråd.

Projektet Unga stadsutvecklare föddes när Mohammed tillsammans med Iman Josef Husein och Gabriella Melki, också de från ungdomsrådet, började engagera sig i det nya resecentrum som skulle byggas i stadsdelen. Det var förfärligt, tyckte de. Det fanns ingen information och det verkade dessutom vara dålig säkerhet på platsen.

– Vi började mejla runt till folk och insåg att det var en byråkratisk labyrint, typ. Det var det som fick oss att fortsätta, säger Mohammed Smesem.

Först fick de ett rutinmässiga autosvar, men de fortsatte att ligga på.

– Fortsätter man säger de till slut ”jaja, herregud, vad vill ni?” Då får man ett möte eller ett svar till slut.

För att göra en lång historia om mejlväxlingar kort: det hela slutade med att ungdomarna fick sitta med som referensgrupp genom hela arbetet med resecentrumet, tillsammans med ingenjörer, arkitekter och projektledare. Sedan dess har de haft betalda heltidstjänster som stadsutvecklare i Angered tre veckor varje sommar, och nu är de inne på sitt tredje år.

Måste våga ryta till

Med tiden har de unga stadsutvecklarnas roll hunnit förändras en hel del, berättar Mohammed Smesem.

– I början handlade det mycket om att vara arg i mejl och tjata på folk. Men nu blir vi ofta inbjudna när det ska startas något nytt projekt i Angered och vi får vara med tidigt i processerna.

Ju mer folk hör om dem, desto mer gehör får de, tycker han. Men han är rejält trött på tjänstemännens byråkrati.

– Man måste verkligen våga ryta till. Det kan kännas jätteläskigt, men man blir ju inte behandlad på samma sätt när man är ung.

Han berättar om ett tillfälle när de ville ha hjälp med att få upp några plakat i Angered.

– Då fick vi ett jättelångt byråkratiskt mejl av en tjänsteman. Jag skrev tillbaks: ”Du kan inte kasta byråkratiska processer rätt i ansiktet på ungdomar för att tysta dem. Då har du begått ett tjänstefel, för det ingår i ditt arbete att inkludera ungdomar och deras åsikter”. Och då blev det gjort två dagar senare. Ska det behöva vara så?

Som om någon fått panik

Varför behövs unga stadsutvecklare i Göteborg? Mohammed Smesems svar kommer snabbt.

– För att det ska bli rätt. Ska man bygga en stad som ska fungera för alla måste man också inkludera alla i tidiga skeden och låta dem vara med. Annars blir det glapp.

Har inte inte mycket till övers för hur Göteborg som stad hittills har planerats.

– Det ser verkligen ut som om man har fått panik och bara kastat ut lite olika stadsdelar, och sen har man inte brytt sig. Och så undrar man varför vi har så stora problem med segregation?

Samtidigt svarar han ”lite över snittet” på frågan om hur bra staden är för barn och unga i dag. Han berättar om ett utbyte som han och en vän ordnade genom ett politiskt ungdomsförbund, med en systerorganisation nära Milano i Italien.

– De tyckte att det var helt sjukt att man kan ta ledigt från skolan någon dag för politisk aktivism i Sverige. Det var mycket här som de tyckte var otroligt. Och när vi åkte dit tänkte jag tvärtom: ”Det är helt otroligt att ingen får prata här”. Det räckte med att någon var lite yngre i deras kommunfullmäktige, så blev man tystad och fick inte gå upp i talarstolen. Så jämfört med andra länder är det bra här, men man ska inte nöja sig med det.

Som avslutning på intervjun berättar Mohammed Smesem om sitt drömprojekt i Göteborg.

– Jag skulle vilja jobba med Nordstan. När vissa politiker hoppar in i debatten om unga i Göteborg handlar det oftast om att Nordstan har blivit ett ghetto, en no go-zon och allt det där. Jag kanske är naiv, men jag ser det som en möjlighet att det är en sådan knutpunkt för ungdomar med en bakgrund som pekas ut som utsatt. Jag tycker att man ska ta vara på det, istället för att bara kasta ut väktare som sjasar iväg dem.

Maja Andersson