Om det var något jag lärde mig under min skoltid var det hur fasansfull nazismen var under andra världskriget. När jag gick på högstadiet delades boken Om detta må ni berätta …, som handlar om förintelsen, ut till alla elever och även om alla kanske inte öppnade den skulle jag vilja hävda att det är snudd på omöjligt att genomgå en svensk skolgång utan att bli varse det fruktansvärda folkmord som nazismen inneburit. Ändå ser vi nu återigen nazistiska rörelser som demonstrerar på gatorna.
De är än så länge inte så många, men de finns där. De fanns i Charlottesville i USA för några veckor sedan där de dödade och skadade flera personer, de fanns i Visby under Almedalsveckan och i höst planerar de en stor demonstration i Göteborg samtidigt som Bokmässan. Hur är det möjligt att människor, trots allt vi vet om nazismen, ändå söker sig till dessa rörelser?
Kanske handlar det just om detta. Vi blir så fullproppade med information om hur ond nazismen är, att en del börjar misstänka att det ligger någon gigantisk konspiration bakom alltihop. Nätet svämmar över av trådar om att förintelsen aldrig har ägt rum, i alla fall inte i den omfattning eller på det sätt som den beskrivs i historieböckerna.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att argumentera mot människor som har fått den här uppfattningen. Eftersom de anser sig ha ”sett igenom” en lögn tar de varje försök att bevisa förintelsen som ett bevis på att de egentligen har rätt.
Det är lätt att tänka att det bara rör sig om extremt korkade eller helt igenom onda människor. Jag tror inte att det är så enkelt. Till viss del tror jag det handlar om personer som vill testa gränserna, som får en kick av att skrika ”hell seger” och ”ut med packet!”.
Men jag tror också att det är personer som är genuint rädda, som har förläst sig på Flashback-trådar och tror att Sverige som nation är på väg att utplånas och ersättas av ett islamistiskt kalifat.
Det är nämligen rätt lätt att få den bilden i dag om en enbart läser vad som står i diverse forum och i så kallade alternativmedia. Det är inte bara nazister som tror det, den här rädslan för att invandrarna ska ta över och utplåna ”allt det svenska” är också vanligt förekommande bland så kallat vanligt folk som röstar på Sverigedemokraterna.
Men rädslan tar sig olika uttryck. En del nöjer sig med att tycka att vi borde stänga gränserna så att inga kan komma in och förstöra, för andra räcker inte det – de uttrycker istället saker som att vi borde ta till väpnad kamp. Vad som är viktigt att se är att de är grenar på samma träd.
Sverigedemokraterna må ta avstånd från nazistiska våldsdåd och jag tror säkert att det finns många SD-supportrar som tycker riktigt illa om nynazistiska grupper som Nordiska motståndsrörelsen. Men så länge ”vardagsrasismen” är stark så stärks också de mest extrema avarterna.
Många inom till exempel NMR verkar rättfärdiga sitt beteende genom att tänka att de bara gör sådant som många andra också tycker, men till skillnad från den fega majoriteten vågar de gå från ord till handling.
Så hur ska vi då bemöta nazismen? Jag tror inte att talkörer och motdemonstrationer kommer att få någon att byta övertygelse. Men det är inte heller syftet med dessa, syftet är att visa att vi är många som tycker annorlunda och att nazisterna inte ska få stå oemotsagda.
På det sättet fyller de en funktion även om de i sig inte kommer att krossa nazismen. Jag tror inte heller att det, för det mesta, är någon bra idé att ge sig in i en diskussion med en övertygad nazist. Även om jag verkligen vill tro på ordens styrka och kraften i logiska argument måste vi inse att det finns stunder då dessa inte räcker till. Jag tror snarare att vi måste tala till känslorna. Att människor söker sig till nazistiska grupperingar handlar i hög grad om jakten på en tillhörighet, att hitta människor som bekräftar ens åsikter och som delar samma drömmar som en själv.
Det bästa sättet att bemöta det är att visa att den värld vi drömmer om är en bättre värld för alla. Att det inte handlar om en kamp mellan invandrare och etniska svenskar, att det finns resurser som räcker till för alla och att det enda som krävs är en jämnare fördelning, att nya kulturinslag inte behöver betyda att äldre kulturformer försvinner och att det som förenar oss människor är så oändligt mycket större än det som skiljer oss åt. Valdemar Möller
