Lite i skymundan har frågan om eget boende för asylsökande diskuterats under några år. En debatt som inte riktigt fått det rampljus den förtjänar, för i grunden handlar den om värdighet. Vem äger den som flytt? Det har gått så långt att när Socialdemokraterna gick till kongress 2017 beslutade de att ebo-lagen, lagen om eget boende, skulle avvecklas.

Det innebär att även om du som asylsökande lyckats lösa boendet själv, och står för dess kostnader, skulle staten eller kommunen då kunna säga nej. Du är inte välkommen här, här bland dina vänner, eller släktingar.

Att det finns demografiska problem till följd av ebo-lagen råder det inga tvivel om, det är en nästintill oundviklig konsekvens av att människor får fatta egna beslut. I det här fallet har det inneburit att väldigt många har sökt sig till vissa stadsdelar i vissa städer, något som av många debattörer anses försvåra integrationen och inslussningen i samhället. Jag håller inte med. Det må vara så att vi har segregationsproblem i Sverige, men det problemet beror inte på att människor väljer att flytta till den del av landet där de har kontakter. Tvärtom, om något innebär det ju att den asylsökande faktiskt har någon form av förankring i det svenska samhället.

Problemet är att segregationen är en del av vårt svenska samhälle. Att vi har vissa områden med stort framtidshopp, och vissa områden utan detsamma.

För kommunpolitiker kan det så klart tyckas tacksamt att få rätten att bestämma vem som ska bo i min kommun och vem som inte ska det, och när Dagens samhälle (14/3 16) talar med Morgan Johansson, dåvarande migrationsminister, om att en majoritet av socialdemokraternas kommuntoppar ville riva upp ebo var det också med den utgångspunkten han svarade.

”Ebo är ett system som gör att våra kommuner förlorar kontrollen över vem som flyttar in, vilket ju leder till stora bekymmer för integrationen i form av trångboddhet och sociala problem.”

Men bara för att det skulle underlätta samhällsplaneringen att ge kommunpolitikerna makten över människors hem och bostäder placerades hos kommunpolitikerna betyder det inte att det är lämpligt.

Om Socialdemokraternas beslut är drastiskt, så driver SKL (Sveriges kommuner och landsting) en mjukare hållning. De vill också göra om ebo, men med fokus på vissa delproblem, som trångboddheten som de menar kan bli menlig för barn och ungdomar som växer upp i den. SKL menar att vi förvisso ska ha kvar ebo men att vi bör villkora det egna boendet med att det ska leva upp till vissa krav, där barn och ungas boendesituation är det enda kriterium de preciserar, till exempel i sitt dokument SKL:s agenda för integration.

Problemet med en sådan, mjukare approach, är att vi ändå riskerar att ställa betydligt högre krav på flyktingars förmåga att hitta bra boende än vi gör på svenska medborgares. Något som illustreras så tydligt av Robert Hannas (L) riksdagsmotion i just det här syftet, där den här meningen letar sig in: ”Om trångboddhet är högre enligt den standard som Boverket rekommenderar bör det egna boendet inte godkännas”.

Det är samma boverk som i november 2016 lämnade en rapport som konstaterade att över 20 procent av lägenheterna i Stockholm är trångbodda.

Någonstans måste vi landa i att också asylsökande föräldrar har huvudansvaret för sina barn, och även om de inte väljer samhällsplaneringsmässigt optimalt så får vi lita till att de väljer det de tror är bäst för just sina barn och sin familj. I de fall där det är uppenbart att föräldrarna inte tar det ansvaret har vi redan andra lagar.

Men om vi vill bevara rätten för asylsökande föräldrar att fatta egna beslut över sin familj så är det nu vi måste agera, diskutera och debattera. För Morgan Johansson har konstaterat att han vill se förändringar av ebo under mandatperioden. SKL driver på, och S har tagit ställning mot ebo i sin helhet, samtidigt slutredovisas Översyn av mottagande och bosättning av asylsökande och nyanlända för regeringen den 31 oktober. Det är nog till strax efter dess vi har på oss att övertyga våra politiker.