Så har det hänt igen. Terrordådet i London i lördags är ett i raden av alla terrordåd både i europeiska och asiatiska städer de senaste månaderna. Samtidigt är det lite speciellt genom att det äger rum bara några dagar innan britterna går till val. Det är knappast en slump. De som vinner på att terrorn drabbar ett land strax innan ett val är de främlingsfientliga krafterna, de som vill ha hårdare tag och mer övervakning – vilket också är vad de islamistiska terroristerna hoppas på. IS och rasistiska partier i Europa förenas i sitt hat mot mångkultur. Båda vill att klyftan mellan öst och väst ska vidgas, att det ska råda ett krig mellan islam och den västerländska livsstilen. Mellan dem står alla vi andra, vi som inte bryr oss om vilken religion grannen tror på och som tror att midsommarstänger och moskéer mycket väl kan existera sida vid sida.
Därför är det oroande att Storbritanniens premiärminister Theresa May kort efter attacken gick ut och sa att ”saker och ting måste förändras”. Hon räknade därefter upp punkter där hon menade att Storbritannien måste jobba hårdare mot terrorism. Bland annat vill hon att straffen ska höjas även för mindre terrorbrott och att man ska ”begränsa extremismen på internet”. Som Katrine Marcal skrev i DN för ett tag sedan så har Storbritanniens syn på terrorism hittills skilt sig från exempelvis Frankrikes. Där man i Frankrike har sett den islamistiska terrorismen som ett närmast existentiellt hot mot fransk livsstil så har man i Storbritannien inte skillt så mycket på islamistiska dåd och andra våldsbrott. Enligt Marcal kan det bero på att Storbritannien genom sin långa kamp mot IRA har insett att man genom att skilja ut terrorister och behandla dem som ett politiskt hot bara spelar dem i händerna. Genom att göra så accepterar man premissen att det råder ett krig och att det finns en spricka mellan ”vi” och ”dom” som inte går att överbryggas. I Storbritannien har man också varit betydligt mer tilllåtande mot religiösa inslag i det offentliga livet än man har varit i Frankrike, vilka visar att man ser terrorism och det vardagliga religionsutövandet som två helt olika saker.
Frågan är om Storbritannien nu, genom Mays uttalande, är på väg att slå in på samma väg som Frankrike. Om det sker så vore det väldigt olyckligt. Jag är ingen varm anhängare av någon religion, men vi kan inte bortse från att religion spelar en viktig roll i väldigt många människors liv. Jag vill givetvis inte att vi ska ha några religiösa lagar, men det är inte detsamma som att förbjuda alla religiösa inslag i offentligheten. Om människor vill bära ett kors eller en hijab så bör det vara deras ensak, inte någon annans. Jag tror inte heller att vi kan förbjuda människors tankar eller vilja att organisera sig.
Men hur ska vi bekämpa terrorn då? Det är frågan alla ställer sig och jag tror tyvärr inte att det finns någon ”quick fix”. IRA:s terrorattacker varade i 28 år och då var de ändå, till skillnad från IS, en organisation med tydliga politiska krav och människor som det gick att förhandla med. Hos IS finns inget sådant, det är därför mycket troligt att vi kommer få leva med terrordåd från IS eller andra islamistiska terrorister i många år framöver.
Ska vi försöka se det från den positiva sidan så visar flera undersökningar att förståelsen och toleransen för andra kulturer ökar, i synnerhet bland unga personer. Det är där hoppet ligger. Om vi kan visa att människor med olika härkomst och olika religioner kan leva sida vid sida utan några större problem så drar vi undan mattan för de som vill så splittring och hat. Om vi dessutom utjämnar skillnaderna mellan världens länder och ser till att utbildningsnivån höjs är jag övertygad om att det hat som väldigt många människor känner mot västvärlden kommer att minska. Terrorismen kommer inte att upphöra idag eller imorgon, men långsamt kan vi tillsammans bygga en bättre värld för alla. Valdemar Möller
