DEBATT Genom historien har frihandel visat sig vara ett bättre alternativ för att höja människors levnadsstandard och forma fredliga relationer mellan samhällen. Jämfört med andra alternativ som slutenhet och protektionism. Frihandel, eller bättre sagt handel i stort, har dock sina problem. Bland annat när det kommer till kortsiktiga omställningar och effekter som ger både ”vinnare” och ”förlorare”.

Frihandel leder i grunden till fler vinnare och fler som gynnas positivt. De som är förlorare och inte gynnas positivt bör kompenseras. På det sättet bör frihandel innebära ett större socialt ansvar. Basinkomstpolicy vore en lösning för att underlätta omställningar och förändringar på marknaden. Ett annat allvarligt problem är miljöpåverkan. Som ekonomen Paul de Grauwe menar har frihandel och globalisering även lett till högre miljökostnader på grund av utsläpp i transportsektorn. Frihandel kräver även ett grönt ansvar.

Att frihandel har större politisk acceptans visar sig även i stödet hos högerpopulistiska partier. Dock beror det även på motstånd mot ekonomisk integration. Bland partier som är emot EUs existens är det ofta ett argument för att handel ska se ut som förr i tiden, ”äkta frihandel”, men det skulle inte kunna fungera i dag som på 1960-talet. Dels eftersom frihandel i sig är mer komplex. Avtalen tenderar att inkludera harmonisering av standarder rörande uppehovsrätt, miljöskydd, transportregler. Dels eftersom frihandel, eller handel, i stort ofta kräver just friare rörlighet för människor.

I boken Utan invandring stannar Sverige har professor Jesper Ströbäck visat att Sverige gynnats mycket av invandring från länder som handlar med Sverige. Bland annat tack vare den tysta kunskapen och den kulturella kompetensen hos invandrande individer. Som i sin tur kunde bidra med sina kunskaper vid import och export av varor, tjänster och kapital. Till exempel när det kommer till olika maträtter, träningsprodukter eller språkkunskaper som kräver mer särskild kompetens.

Det finns också politiska argument för att friare handel kan leda till friare rörlighet för människor. I till exempel frihandelsförhandlingar mellan EU och Indien ingår även diskussioner om friare rörlighet för människor, främst från Indiens sida. En likadan process ägde rum i samband med Ceta-avtalet, främst för att underlätta för EU-medborgare att röra sig till Kanada.

När Storbritanniens premiärminister Theresa May var på besök i Indien fick hon veta att regeringen där inte var intresserad av ett frihandelsavtal efter brexit utan visumlättnader. Frihandel kräver även ett politiskt ansvar. Därför får den som vill ha friare rörlighet för kapital, varor och tjänster räkna med och acceptera friare rörlighet för människor.