Det var en vårdag 1989 då jag tog tåget från Hamburg till Frankfurt. Jag var på flykt i Turkiet och dåvarande Västtyskland i femton månader. Målet var Sverige, eftersom min morbror med familj hade flytt hit några år tidigare, och han hjälpte oss genom dem som hade hjälpt honom och hans familj.

Tåget anlände till Frankfurts Hauptbahnhof på eftermiddagen och jag gick till hotellet i närheten som jag hade fått adressen till. Där träffade jag Hamid, som också ville till Sverige. På kvällen träffade vi vår flyktkonsult (smugglaren), som förklarade hur det hela skulle gå till.

Tidigt dagen efter satt vi i en bil tillsammans med en av medarbetarna och åkte till flygplatsen. Vi hade fått instruktionen att följa efter den långa mannen i beige kappa vart än han gick och ta oss därifrån till flyget. Vi hade varsitt boardingkort med tyska namn på. Vi gick som i ett led, med tjugo meters avstånd till varandra, och efter cirka en timme meddelade den långa mannen att det inte var möjligt att flyga den dagen.

På kvällen hade vi ett långt och upprört samtal med smugglaren. Vi hade hunnit passera några gränser och kände oss lurade. Hur skulle vi kunna flyga mellan länderna utan något pass?

Han berättade att han hade hjälpt många den vägen. Han hade jobbat som städare på flygplatsen och kände till alla vägarna där, han visste antalet kameror i väntsalar och gånghallarna som binder ihop dem. Han berättade också att han hade statistik över poliser som sitter och kontrollerar kamerorna, fotar folk och jämför i sina databaser. Kalla kriget pågick fortfarande och Frankfurt var en av knutpunkterna för spioner när de flyttade sig mellan öst och väst.

– Men er struntar de i och de har inget emot att ni lämnar landet, sa han.

Dagen efter körde vi samma procedur igen, åkte tidigt till flygplatsen och följde efter den långa mannen i beige kappa. Efter knappa halvtimmen var vi i transithallen med varsitt boardingkort med tyska namn på. Han pekade på vår gate till flyget och önskade oss trevlig resa.

Det var en vårdag 1989 som jag landade på Arlanda. När jag lämnade planet och kom in i transithallen hittade jag en ledig stol för att vila, och somnade. Min situation kändes så främmande. Denna brist på uppfattning om verkligheten och min tillvaro tvingade mig nog till sömn, till ett tillstånd som jag bättre kunde hantera.

Jag blev väckt av en hand som försiktigt slog på min axel. Jag såg att han hade en radio hängande på skärpet och då förstod jag att det han hade på sig var en polisuniform. Den kopplingen gjorde jag inte med färgerna på kläderna.

Han pekade med det högra pekfingret mot den vänstra handflatan och sa: Passport?

– I don’t have any, sa jag. I’m a refugee. Några timmar senare satt jag i en bil tillsammans med min reskamrat från Frankfurt, i en bil mot förläggningen Carlslund i Upplands Väsby.

Det var en vårdag 1989 som Sverige tog emot mig. Nu, 29 år senare och valår, tävlar många av de etablerade partierna om vem som bäst skrotar asylrätten. I dag hade jag inte fått skydd för att kunna stanna.