En snabb titt på hemsidorna hos de stora företag som tillverkar tamponger och det går att se innehållet: plast, lim, träfibrer och parfym. Ämnen som på många sätt är bra, men som inte känns så kul att stoppa upp mellan benen. Och enligt den nya dokumentärfilmen Tampon – our closest enemy, är det mycket värre än så. Filmen sätter ljuset på att antalet fall av så kallad tampongsjuka, eller toxiskt chocksyndrom, ökar på flera håll i världen och att tamponger innehåller dioxiner och andra gifter – varav flera klassats som några av de mest farliga kemikalierna av Världshälsoorganisationen, WHO.

Filmen har skapats av den franska journalisten Audrey Gloaguen och vann nyligen pris för bästa dokumentär på California women’s film festival. En av dem som medverkat bakom kulisserna är Kungsbackabon Rune Leithe, som arbetar som konsult och hjälper olika organisationer med granskningar och rapporter. Under hans livsgärning har fokus till stor del legat på pappersindustrin och klorblekning, en fråga han drev när han jobbade på Greenpeace i slutet av 1980-talet och under tidigt 90-tal. Nu har han hamnat i ett nytt krig, och den här gången är det tamponger och blöjor som hamnat i fokus.

Import från USA

Det var för två år sedan som Rune Leithe fick det första mejlet från journalisten Audrey Gloaguen i Frankrike. Hon ville göra en dokumentär om innehållet i tamponger och behövde Rune Leithes expertis. Han hakade på, och det blev starten på en resa med många obehagliga upptäckter längst vägen.

– 70 procent av den så kallade fluffmassan (en kemisk massa som vanligen görs av blekta cellulosafibrer, reds anm) i europeiska mensskydd och blöjor importeras i dag från USA. Det är sydstatstallen som har längre fibrer och bra absorptionsförmåga som är eftertraktad. Men egentligen kan detta vara olagligt, eftersom massaindustrin i USA med stor sannolikhet använder högre nivåer av klor i blekningen än vad som är tillåtet att importera till Europa, säger Rune.

En bit in i arbetsprocessen fick Rune ett nytt mejl från Audrey Gloaguen med rubriken ”asap” (as soon as possible). Hon hade då besökt Foley cellulose, en fabrik i USA som producerar massa som används till hygienprodukter.

Fabriken ägdes tidigare av hygienjätten Proctor och Gamble och Rune misstänker att de fortfarande köper upp massa därifrån. Audrey hade intervjuat aktivister som kämpar mot fabrikens dioxinutsläpp i lokala vattendrag och en tidigare anställd som visade upp inventeringslistor över fabrikens kemikalier.

– Hon skickade listorna till mig och frågade ”vad betyder dessa”? Jag såg snabbt att det var stora mängder av klordioxid som användes, men blev också obehagligt överraskad när jag såg att de använder klorgas – ett ämne som inte får användas för att det är så farligt och orsakar utsläpp av dioxiner, säger Rune.

Kan innehålla dioxiner

Denna fluffmassa importeras alltså till Europa och används i mensskydd och blöjor.

En kvinna förbrukar i genomsnitt 11 000 tamponger under sitt liv och en bebis förbrukar mellan 11 000 och 17 000 blöjor, beroende på hur många år de bär blöja. Om det visar sig att dessa produkter innehåller dioxiner, även i liten mängd, blir den totala exponeringen stor. Framför allt för att produkterna används på tunn barnhud eller inne i kvinnokroppen, där ämnen tas upp väldigt snabbt.

– Klorblekning är en gammal teknik, som dessutom är dyr, och kloret är farligt att transportera. Det finns mycket bättre metoder för att bleka som använder det vi har runt oss, såsom väte och syre, säger Rune.

Han menar att en stor andel av fabrikerna i USA är bland de sämsta i världen. De är gamla och använder gamla metoder och maskiner. Samtidigt är det därifrån mycket av massan vi använder kommer.

Onödig blekning

Man kan också fråga sig varför mensskydd och blöjor behöver blekas. Vem bryr sig om färgen egentligen? Men på företagens hemsidor ser man snabbt att fokus inte ligger på miljö och hälsa, utan på att den kvinnliga kroppen ska vara fräsch. Produkterna ska vara hygieniska, dofta gott, förpackas praktiskt så att innehållet döljs – och de får absolut inte läcka. Det sistnämnda har drivit på utvecklingen av superabsorberande tamponger, som ofta ligger bakom den för många okända sjukdomen TSS (toxic shock syndrome).

TSS, eller tampongsjuka, har drabbat kvinnor världen över och beror på att tamponger ”täpper igen” och får gula stafylokocker att frodas. Stafylokockerna producerar ett gift som kan försätta kroppen i ett så kallat chocktillstånd, där blodtrycket sjunker kraftigt och vävnaderna inte får tillräckligt med syre. Tillståndet är mycket allvarligt och kan leda till döden om det inte intensivbehandlas med vätska och antibiotika.

I början av 1980-talet rapporterade Centers for disease control and prevention, CDC, i USA om ett plötsligt ökat antal fall av TSS. Uppföljningsstudier visade att risken att insjukna kunde kopplas till tamponganvändning, och då särskilt till en viss tampongtyp: företaget Proctor and Gambles nya modell Rely.

Rely var en tampong i helt syntetiskt material som hade lanserats på marknaden några år tidigare och vars superabsorberande egenskaper gjorde att bakterier frodades. Ryktet om tampongen spred sig snabbt och Proctor and Gamble valde att dra tillbaka den från hyllorna för gott, varpå antalet TSS-fall återigen sjönk. Företaget fälldes senare i domstol för att ha salufört en defekt produkt. I fallet Rely sattes alltså ordentligt ljus på problemet med TSS, men generellt sett består hemlighetsmakeriet kring tampongers innehåll än idag. Och konsumenterna är okunniga i frågan.”

– Fortfarande drabbas många kvinnor av TSS, som forskare i filmen menar kan triggas igång av dioxiner från klorblekning av fibrerna, säger Rune Leithe.

De senaste åren har bland annat tyska och franska tester visat på såväl innehåll av dioxiner, ftalater och bekämpningsmedel i mensskydd och blöjor. Två stora märken som används flitigt i Sverige visade utslag av dioxiner: Pampers och O.b. Just nu genomför svenska Kemikalieinspektionen en granskning som släpps senare i år.

Björn Malmström är pressansvarig på Kemikalieinspektionen och menar att det har saknats information om huruvida det finns skadliga kemikalier i mensskydd och andra intima hygienprodukter. Han säger att det inte finns några indikationer på att så är fallet, men att det ändå är viktigt att undersöka.

– I kartläggningen ingår 35 olika tamponger, bindor, trosskydd och menskoppar som vi har köpt i butiker i Sverige. Vi har gjort inköpen både i fysiska butiker och på nätet, berättar Björn Malmström.

Syftet med kartläggningen är att ta reda på om det finns farliga ämnen i produkterna som kan leda till negativa hälsoeffekter för användarna.

– Om vi bedömer att det är nödvändigt på grund av stor risk för konsumentens hälsa har vi möjlighet att kräva försäljningsstopp av leverantören. Hittills har vi inte ställt några sådana krav på leverantörerna i det här projektet, säger han.

Svenska blöjor bättre

Syre Göteborg kontaktar det svenska företaget Essity, som bland annat tillverkar mensskydd av märket Libresse och blöjor av märket Libero. Essity har en stor del av sin labbverksamhet och produktutveckling i Mölndal utanför Göteborg.

– Vi förstår att det är jätteviktigt för tjejer, kvinnor och föräldrar att känna sig bekväma med våra produkter. Alla är tillverkade av godkända material och vi har omfattande produktsäkerhetsprocedurer för att garantera att endast säkra material och beståndsdelar används, och förstås att de uppfyller gällande lagstiftning, säger Jennie Andersson som ansvarar för produktsäkerheten på Essity.

Hon fortsätter: – Vi är positiva till att våra produkter är med i den här typen av tester och vi utför själva kontinuerligt tester med externa experter, till exempel certifierade provinstitut.

Jennie Andersson bekräftar att de känner till Kemikalieinspektionens undersökning och att de för en löpande dialog med dem liksom med andra myndigheter och aktörer världen över, och att de erbjuder sitt samarbete för att underlätta deras arbete.

Hon säger att deras produkter görs av så kallad ECF-massa (massa som är blekt utan klorgas) och att detta i stort sett garanterar att inga rester av dioxiner ska finnas i slutprodukten. Deras mensskydd har dock inga oberoende miljöcertifieringar; endast deras Libero-blöjor är Svanen-märkta.

– Det var ett affärsstrategiskt beslut, men vi har lika höga krav på hållbarhet och säkerhet på alla våra produkter oavsett om de är certifierade eller inte, säger Jennie Andersson.

På certifieringsorganet Svanen bekräftar Anna Norberg att deras certifiering inte tillåter några miljöfaroklassade ämnen som är cancerogena, mutagena eller reproduktionsstörande. Men när när Syre Göteborg frågar varför det inte är nolltolerans mot dioxiner får vi svaret att de inte kan mäta en så låg nivå.

Rune Leithe bekräftar att mätinstrumenten inte är tillräckligt känsliga och att det därför kan vara svårt att mäta. Men han tycker också att Svanen sätter alldeles för höga gränsvärden.

– Och frågan är egentligen varför dioxinerna finns i produkten alls, när det går att undvika. Det bästa är att inte använda klorblekning, då slipper du problematiken, säger han.

Ökad efterfrågan

Svanen-certifieringen är en hållbarhetscertifiering, men det betyder inte att en Svanenmärkt produkt är av ekologiskt material. Då krävs en certifiering som Vincotte, Ecocert eller Gots. I Sverige har företaget Naty en ekologisk certifiering för både tamponger och blöjor. Vi frågar Sarah Hajduk på Naty varför inte fler gör som de.

– Det krävs mycket tid och resurser för att ta fram bra material. Men i slutändan handlar det om pengar. Konventionella blöjor innehåller polyeten och polypropen som är billigt eftersom efterfrågan är hög. Vi använder bland annat de lite dyrare polylaktid och bio-PE i våra produkter.

Hon ser att efterfrågan på ekologiska mensskydd och blöjor ökar i takt med att kunskapen blir större, men menar också att certifieringar som Svanen inte är tillräckliga.

– Svanen ställer inte höga krav på förnybarhet eller på ekologiska lösningar i blöjan. De kan bland annat tillåta upp till 95 procent oljebaserade ämnen. Det är en väldigt generell certifiering som inte tar hänsyn till spetsprodukter, vilket gör den väldigt lätt att få. Vi har därför bland annat valt en certifiering som är tydlig (Vincotte, reds anm) och som ser specifikt på en produkts biologiska nedbrytbarhet, säger Sarah Hajduk.

I filmen Tampon – our closest enemy, utför forskaren Bernard Taillez ett test av olika tamponger på uppdrag av filmmakarna. Han hittar mellan 20 och 30 olika ämnen, varav flera ftalater – till och med en som är förbjuden inom EU. Att det finns ftalater i tamponger beror på att de innehåller plast, där ftalater används som mjukgörare. De anses vara såväl hormonstörande som cancerframkallande och kopplas bland annat ihop med risk för infertilitet. Inga produkter från svenska företag ingick i testet och hur det går för dem återstår att se i Kemikalieinspektionens undersökning. Rune Leithe har inga stora förhoppningar:

– De kommer troligtvis att komma fram till att nivåerna är så låga och säga att det inte är någon fara. Men då bortser man från cocktaileffekten av alla ämnen vi utsätts för och det faktum att vi exponeras så ofta och länge för kemikalierna i dessa produkter.

– Man kan heller inte jämföra upptag genom vaginan eller babyhud med huden på en vuxen människa. Detta menar forskare i filmen är en väsentlig skillnad, säger han.

Nu försöker Rune Leithe uppvakta organisationer och politiker för att lyfta frågan, men intresset har hittills varit svalt. Kunskapen om frågan är låg och konsumenterna har inte börjat ställa krav. Än så länge.