Nu när valet äntligen närmar sig visar partierna också upp skiljelinjerna inom skolpolitiken. Eller, nej. Det gör de inte alls. Liberalerna väljer att främst kommunicera sina förslag om mobilförbud, ordningsregler och lärarlöner på 80 000 i månaden (som de knappast har för avsikt att införa ens om de får egen majoritet efter valet). Socialdemokraterna pratar om mobilförbud, striktare ordningsregler och att eleverna ska skriva ordningskontrakt (de vill förvisso inte höja lärarlönerna till 80 000 i månaden). Det enda som egentligen tycks skilja partierna åt är frågan om huruvida en friskola ska få göra mer eller mindre än 6 procent i vinst.

Men den som följt skolfrågan de senaste åren vet att det redan är upp till skolorna att bestämma om mobilförbud, vidare får lärarna beslagta mobiler som stör i klassrummen och rektorerna har möjligheter att stänga av och flytta på elever. Anledningen till att dessa verktyg inte används mer är så klart enkel. Lärare och rektorer gör en annan bedömning av vad som är bäst för de inblandade.

Vill man att alla elever ska få chansen att lyckas i skolan tvingas man ofta till olika specialanpassningar, kring enskilda elever men också kring klasser och ibland kring hela skolan. Med ett inkluderande arbetssätt är det inte alltid speciellt lätt att leda arbetet i en klass. Man tvingas till avvägningar. Några elever behöver röra på sig efter några minuter för att kunna hålla koncentrationen medan andra elever behöver få sitta lugnt och ostört i ett hörn, utan störande ljud. Med några elever behöver man vara flexibel och fånga upp deras infall, medan andra elever behöver rutiner som är sig lika från gång till gång. I den miljön är det viktigt att lärarna får chansen att sätta en klasskultur där eleverna accepterar att vi alla är lite olika. Men hur läraren uppnår det måste få bero på vem hen är, vilka elever hen har och vilken skola de befinner sig på.

Varje gång politiker lägger sig i detaljerna här, kommer med ytterligare förbud, minskas lärarens möjligheter att anpassa klassrumssituationen till vad som är bäst för just den klassen under just den här lektionen. Det gäller i allra högsta grad när Björklund lägger sig i hur läraren ska lära ut, men det gäller också frågor som ordningsregler och mobilförbud.

Det finns skillnader mellan Liberalernas och Socialdemokraternas förslag om mobilförbud. Där Socialdemokraternas förslag är en ren pappersprodukt där skolan istället för att som nu får bestämma att ”på den här skolan är det förbjudet med mobiltelefoner på lektioner” ska det vara tillåtet för skolan att bestämma att ”på den här skolan är det ibland tillåtet med mobiltelefoner på lektioner”. Så länge skolan fattar ett aktivt beslut är utfallet alltså detsamma. Om skolan inte fattar ett aktivt beslut blir det ändå upp till läraren att avgöra vilka ordningsregler hen vill upprätthålla. Liberalerna går längre, de vill helt sonika förbjuda mobiltelefoner i klassrummet i sin helhet och beröva lärare och rektorer möjligheten att själva avgöra vad som fungerar bäst i deras klasser. Utöver det vill de ge rektorn möjligheten att förbjuda mobiltelefoner på rasterna också.

Många elever som tar sin tillflykt till den sociala samvaro de hittar online gör det för att de inte mår bra i den miljö där de befinner sig, för att de inte känner att de passar in, är utfrysta eller mobbade. För dem vore Björklunds regler ett dråpslag.

Våra barn förtjänar ett annat fokus i skolpolitiken. De förtjänar att rapporterna om de stigande ohälsotalen och stressen tas på allvar, att debatten handlar om hur vi får våra barn att må bra under sina 10 till 13 år i skola. I den debatten behöver betygens vara eller icke vara, elevernas arbetstid, arbetsbörda och den långa skolplikten diskuteras. Vi behöver diskutera hur vi kommer ifrån att eleverna tror att hur de presterar på ett prov i åttan allvarligt påverkar det liv de kommer att leva som 25-åringar.