Den 22 mars 2013 samlades ett gäng musiker på Musikens hus i Göteborg för att under en konsertkväll gemensamt manifestera mot rasism. Initiativtagaren Alexander Goldmann hade de senaste åren reagerat på hur rasismen bredde ut sig i samhället: Sverigedemokraterna var för första gången landets tredje största parti, människor protesterade högljutt mot byggandet av Göteborgs moské, böneutrop i Fittja utlöste den typ av näthat som idag är vardag, men som då var något nytt.

Alexander Goldmann kände att han behövde agera, och anordnade en konsertkvällen med namnet Musiker mot rasism. Det skulle vara en engångshändelse, men blev något helt annat: initiativet växte och spred sig vidare, blev en hel organisation. Nu fyller Musiker mot rasism fem år, vilket firas med en jubileumsfest på Pustervik under långfredagskvällen.
– Det känns lite overkligt att det redan har gått fem år faktiskt. Det har hänt väldigt mycket men också gått fort, säger Alexander Goldmann.

Stort intresse från artister

Sedan den första kvällen 2013 har flera hundra musiker spelat mot rasism inför mångdubbelt stora publikskaror. Musiker mot rasism har inlett samarbeten och skapat arrangemang med andra organisationer och framgångsrikt drivit kampanjen #motrasism. Alexander Goldmann, som driver verksamheten helt ideellt tillsammans med en handfull kollegor på olika håll i landet, kan numera titulera sig både konsertarrangör och föreläsare.
– Det har förändrat mitt liv ganska mycket faktiskt. Jag går runt och tänker på det här hela tiden. Det har blivit en del av, ja – allt, säger han.

Att som ideell organisation överleva i fem år är ingen självklarhet. Nyckeln för Musiker mot rasism har varit det stora engagemanget från omgivningen, framför allt från artisterna själva.
– Musiker hör av sig hela tiden och vill spela. Det finns ett jättestort intresse, större än vad vi i nuläget kan möta upp. Det är väldigt roligt, säger Alexander Goldmann.

Den största utmaningen är just att arbetet behöver ske på fritiden.
– Vi har drivet och idéerna, men vi saknar administrationen. Det hade varit himla skönt att inte behöva hålla på med det. När det gäller ekonomin är det ett moment 22: för att kunna söka pengar behöver man ha tid att sitta ner och skriva ansökningar, och den tiden har vi inte.

Normaliserad rasism och folklig antirasism

Till vardags lönearbetar Alexander Goldmann som kulturpedagog på en kulturskola i Göteborg, och på senare tid har det avlönade och det ideella jobbet börjar glida ihop allt mer. I rollen som kulturpedagog kretsar mycket av arbetet kring att nå ut till nya målgrupper, bland annat unga ensamkommande. Just ensamkommande är en grupp som även Musiker mot rasism fokuserar extra mycket på just nu.
– Jag tycker att det är den viktigaste frågan vi har idag. Det är så många ensamkommande som far illa, både de som hotas av utvisning och åldersuppskrivning och de som tvingas flytta från sitt sociala nätverk. Många har till och med tagit livet av sig, eller valt att bo på gatan. Det är en humanitär skandal, säger Alexander Goldmann.

Han tycker sig se tre parallella spår i den samhällsutveckling som skett sedan Musiker för rasism startade.
– Rasismen har normaliserats. Det går fortare och fortare och blir värre och värre. Näthatet breder ut sig, nazisterna syns allt mer och saker som etablerade partier säger nu skulle de inte ha sagt för bara ett år sedan. Samtidigt har antirasismen blivit folklig, vilket har märkts i samband med flyktingvågen och nazistdemonstrationerna – det har engagerat jättemånga människor. När vi började var antirasismen väldigt aktivistisk.

Och så finns det tredje spåret, som Alexander Goldmann kallar “den stora grå massan som inte känner sig berörd av frågorna”.
– Det är kanske den viktigaste gruppen att jobba med, och jag tror att vi är ganska bra på det. Det är många som berörs av musik och vi når många genom sociala medier.

Framtiden får utvisa

Mycket har hunnits med på fem år, men när Alexander Goldmann ska nämna ett extra starkt minne blir det ändå den första konserten på Musikens hus.
– Den var magisk. Vi hade både en liten och en stor scen och det var en väldig blandning av människor, som vi nu för tiden oftast bara får till på våra lite mindre konserter. Det var väldigt fint och inspirerande.

Så vad kan vi då förvänta oss från Musiker mot rasism de kommande fem åren, efter att jubileums-yran har lagt sig? Det visar inte spåkulan ännu.
– Eftersom vi är ideella har vi inte så lång sikt i planeringen. Men jag hoppas att vi harvar på och att organisationen och strukturen växer och kanske blir lite mer lättjobbad, säger Alexander Goldmann, men tillägger också:
– Annars är jag ganska nöjd med det vi har idag.