Jag och min sambo var på återvinningen i helgen. Hallen hade vuxit igen av grejer. Stället myllrade av folk, det verkar som om återvinning har blivit en självklarhet. Men det som slog mig var att människor slängde fina grejer. Saker som de kanske borde ge bort istället, skänka till någon välgörenhetsorganisation eller behålla. Baksidan av den galopperande konsumismen är att den får folk att glömma att gränsen inte går vid hur mycket man har råd att shoppa för. Den går vid vad vår jord pallar.

Jag sitter vid en bärbar dator med ett externt tangentbord eftersom det inbyggda är paj. Datorn är köpt begagnad. Jag har för länge sedan slutat att köpa nya datorer. Nu för tiden har datorer en så pass stor överkapacitet att det går utmärkt att använda en rätt gammal en till de flesta uppgifter.
Jag gör musik i en Mac från 2011. Det är inte ens så att jag behöver göra avkall på något. Elektronikbranschen, som ju bär en rätt stor del av skulden för miljöproblemen i världen, gör allt för att sälja på oss grejer som vi egentligen inte behöver.

På mig har jag ett par jeans som vid det här laget består av en massa lappar och en skjorta jag ärvt. Min favoritgitarr – en Fender Stratocaster från 1986 – köpte jag i en pantbank för en bråkdel av vad den borde ha kostat eftersom den är ordentligt misshandlad. Inget av de dussintals musikinstrument jag äger har jag köpt nytt. Skor köper jag alltid second hand. Mycket kläder också.

Det är inte snålhet. Jag bara fattar inte varför jag ska konsumera mer än nödvändigt. Visst, jag lägger ner en del pengar på mitt växtodlande, men jag får fram en hel del sallad och kryddor som inte behöver köras kors och tvärs över jordklotet för att jag ska ha grönsaker på vintern. Jag odlar i gamla plastflaskor, mjölkpaket och liknande, tar hand om bananskal, gammal kaffesump och till och med teblad och odlar svamp i eller blandar in i jorden som näring.
Det är heller inte moralism, inte präktighet. När jag gör mitt eget snus är det delvis för att det är mycket, mycket billigare än köpesnus, delvis för att jag slipper tillsatser och skräp, men framför allt är det roligt. Och det är det som är grejen. Det är roligt att kunna själv, att göra pickles av min egenodlade chili, mjölksyra kål eller laga den där underbara, slitna fåtöljen.

”Kan själv” är lite av ett motto för mig. Men tyvärr gör företagen allt de kan för att vi inte ska kunna själva. Det mesta går inte att reparera längre och det som kan repareras kostar så mycket att det är meningslöst. Slöseriet är inbyggt i systemet. I kapitalismen. Min förra bil hade en trasig fläkt. En liten grej som skulle föra in varmluft i bilen. Typ ett par hundringar, tänkte jag. Men 4 000, lite drygt, gick det på. Man kunde inte köpa bara fläkten. Den satt monterad i ett större stycke med en massa andra prylar.

Utveckling är bra, men det vi lever i är inte ett samhälle som utvecklas. Snarare ett som alltmer krymper våra valmöjligheter och vår rörelsefrihet. ”Kan själv” är frihet. Och du kan. Jag lovar att du kan.