Där jag bor hade vi under ett tiotal år ett hvb-hem för ensamkommande barn och unga som närmaste granne. De gjorde inte speciellt mycket väsen av sig men området blev lite mer levande. Men så i början av förra året lades det ner, behovet fanns inte längre. Sedan dess står lokalerna tomma och ödsliga.

Unga som flyr krig och förföljelse lyckas inte ta sig till Sverige utan fastnar i den allt högre och brutalare muren runt EU. Eller, om de lyckas ta sig förbi den, så fastnar de vid Sveriges stängda gränser. Eller, om de lyckas ta sig förbi det, så ordnar staten ett ovetenskapligt ålderstest, hävdar att de är över 18 och slänger ut dem utanför de svenska gränserna.
De gränser som Åsa Romson och Stefan Löfven ett drygt år tidigare hade sagt att de skulle stänga tillfälligt för att vi skulle hinna bygga upp mottagarkapaciteten. Det som de cyniskt kallade för att ta en andningspaus. Väl medvetna om att krigen, konflikterna och förföljelserna som folk flydde från inte tog någon paus.

Med facit i hand kan vi nu också se att det aldrig handlade om en andningspaus för att bygga upp mottagarkapaciteten utan en ”paus” för att vänja oss vid att leva i ett stängt land. De verksamheter och institutioner som fanns för dem som kom till Sverige har istället för att byggas ut raserats och lagts ner.

Verksamheten i huset bredvid där jag bor är inte på något sätt unik. Tvärtom, runt om i landet har flyktingförläggning efter flyktingförläggning, hvb-hem efter hvb-hem lagts ner. Det som däremot har byggts ut är den byråkrati och tvångsmakt som skapas för att hålla folk borta från Sverige. Istället för permanenta uppehållstillstånd ges sedan den där andningspausen startade bara tillfälliga uppehållstillstånd. Tillstånd som därmed måste omprövas och förnyas gång på gång. Omprövningar som kräver en enorm byråkrati, en omänsklig behandling och långa, långa köer för att få sin ansökan prövad.

Likaså har resurserna, både för att hindra folk att nå Sverige och för att jaga dem som fått avslag på sin asylansökan, ökat.
I dag finns ingen plan för att avsluta andningsuppehållet, tvärtom har den utvärdering som skulle ske efter två år helt uteblivit.

Istället rullar vi på med en politik som syftar till att ha Europas mest stängda gränser. En politik som lett till att ungdom efter ungdom som får utvisningsbesked väljer att ta livet av sig hellre än att bli utvisad till terrorns Afghanistan. En politik som lett till att ungdomar utvisas medan den juridiska prövningen fortgår och utan deras juridiska ombuds vetskap. En politik som lett till att ungdomar som utvisas från Sverige har hittats döda några dagar senare i Afghanistan. En politik som lett till att antalet unga papperslösa som tvingas leva i ett skuggsamhälle utan några rättigheter bara ökar för varje dag.

Samtidigt som allt detta sker pratar finansministern om svängdörrar och att de som ger pengar till tiggare bidrar till människohandeln. Det är alltså inte enligt Andersson den politik som tvingar folk att använda smugglare för att komma undan krig, terror och förföljelse som skapar en marknad för människosmugglare och människohandel. Utan det är enligt Andersson de som hjälper några av de mest utsatta som finns i vårt samhälle som bär skulden för människosmuggling. Det är ett groteskt påstående som för 2,5 år sedan endast hade kunnat komma från SD.

Vi har på bara 2,5 år gått från Stefans Löfvens ”vi bygger inte murar” till Anderssons ”vi ska inte ha svängdörrar”. Vi har på samma 2,5 år gått från att ingen ville ha med SD att göra till att minst fyra partier tävlar om att vara bäst på SDs politik och retorik. Det säger mycket om hur debatten och samhällsklimatet i Sverige har utvecklats. Det säger mycket om hur djupt de bruna spåren fortfarande sitter inom socialdemokratin och Moderaterna. Det säger mycket om hur lätt ordet solidaritet väger för den rödgröna regeringen. Det är makten framför allt, oavsett samhälle, oavsett retorik, oavsett förhållningssätt till medmänniskor.

Som alla vet så klarar du inte en andningspaus speciellt länge. Sedan leder den till andningsstopp och bråd död. Det gäller inte bara människor. Det gäller även solidaritet, öppenhet och mänskliga rättigheter. Det vi har fått bevittna de senaste 2,5 åren är inte bara en total politisk kollaps utan även ett framgångsrikt försök att begrava alla slags humanistiska, frihetliga och demokratiska värden. Vi som inte vill ta livet av de värdena har nu bara att välja på att stå vid sidan om och sörja eller att på allvar ta upp återupplivningsförsöken och kampen mot de partier och makthavare som fört oss hit.