Östra Asien bjuder in till en finfin soppkultur. I Japan heter sopporna ramen och i kväll ska vi testa två sorter på Ramen-Ya, vars namn rätt och slätt betyder nudelstället.

Enlig traditionen finns ramen med fyra olika buljongbaser: sojasås, miso, fläsk och salt. På Ramen-Ya har man märkt ut de veganska sopporna på menyn, vilket känns tryggt och bra.

Det är en snygg restaurang med tegelväggar och behagligt mys. Vi får god service och blir informerade om hur man käkar ramen. Ät med pinnar, använd sleven som antiskvättredskap och förrätten får man absolut bli kletig av. Fritt spelrum för spill och kladd alltså.

Vi inser så klart att man ändå bör uppföra sig. Det går att sörpla med finess. Vi inleder med att beställa ångkokta buns till förrätt.

Det blir andra gången jag äter veganska buns. Dessa är fyllda till brädden med tofu, svamp, picklad gurka och rödlök samt en härligt sötstark marinad.

Alldeles perfekt göttiga och ja, den lilla våtservetten som medföljer behöver användas.

Det är dags för sopporna. Det finns fyra veganska soppor på menyn. Mitt sällskap bestämmer sig för Tokyo vegan ramen, med en buljong baserad på sojasås serverad med tofu, skogsöron, böngroddar, pak choi, vårlök och nori.

Jag väljer en helt ny rätt, Oana vegan ramen, med en buljong på chili, sojasås och sojamjölk serverad med det som menyn kalllas för ”en uppsjö av grönsaker och svamp”. Det låter spännande. Och det är det. Vi får in två gigantiska skålar med nudelsoppa och det är mycket vackert att titta på. I botten finns buljongen och nudlarna, på toppen alla grönsaker, tofu och svampar, snyggt arrangerade.

Vi får också in en liten skål med vitlöksklyftor och en press. Vi blir informerade om att vitlöken lyfter smakerna, men att vi först ska smaka på sopporna för att kunna göra en jämförelse.

Vi gör som vi blivit påbjudna och pressar sedan ner vitlök i soppan. Två klyftor kanske var för mycket för min del. Vitlöken tar över en aning. Men oj, vilken fin soppa det ändå är. Det är smaker överallt. Sojamjölken bidrar med len sötma och svamparna ger ett trevligt tuggmotstånd.

Mitt sällskap är också nöjt, men är inte lika exalterad över sin buljong. Vi blir ordentligt mätta, men jag lyckas ändå gripa efter menyn igen och spana in efterrätten.

Vi avrundar med en dessert som inte påminner om något jag ätit tidigare: en ångkokt bun serverad med vaniljglass och hasselnötssås. Det är inte fy skam.

Att erbjuda trerätters ger en guldstjärna. Att servera bra trerätters ger ett gott betyg.