Det var vår när jag bestämde mig för att fly. Vi var inne i sjunde året av kriget mellan Iran och Irak och jag gick första året på min utbildning på högskolan. Då Irak började attackera Teheran med långdistansmissiler.

Missilerna lämnade så förödande spår efter sig att många vardagliga verksamheter så småningom stängdes på grund av det. Så även högskolor och universitet.

En annan omständighet som förändrades var att det behövdes fler soldater vid fronten. Vi studenter som skulle göra vår militärtjänst först efter studierna började kallas in i omgångar. De drog namnen slumpmässigt.

En gång när jag gick till högskolan för att kolla om mitt namn var med på den senaste listan såg jag många affischer med stora bilder på väggarna. Affischerna var information om minnesstunder för dem som hade dött vid fronten. Det var då jag insåg att jag måste fly. Jag kände en del av dem. Jag kunde föreställa mig min egen bild på dem, för det kunde varit jag om mitt namn hade kommit med de tidigare dragningarna.

Visst hade vi hemma diskuterat möjligheten att fly. Min morbror och hans familj hade fyra år tidigare flytt till Sverige. Han ringde då och då och tjatade på mina föräldrar att låta mig fly innan det var för sent. I min värld existerade inte någon tanke på att leva i något annat land.

Jag minns inte om jag ens tittade på listan som satt utanför expeditionen med namn på studenterna som hade kallats in. När jag kom hem bad jag mina föräldrar att kontakta min morbror för att hjälpa mig ut ur landet. De som hade hjälpt dem skulle hjälpa oss.

Mina föräldrar bestämde att även min lillebror skulle följa med eftersom det skulle bli hans tur om några år. Vi kunde inte se något slut på kriget.

Vi fick ett samtal efter några dagar och uppmanades att vara beredda att komma iväg inom de närmaste veckorna. I nästa samtal bad de oss åka till staden Tabriz i nordvästra Iran två dagar senare.

Vi befann oss i ett limbo de där dagarna i väntan. Vi visste inte när vi skulle åka och vart vi var på väg. Och vi ljög för våra nära och kära. Ingen fick veta om vår flykt. De enda som vi berättade för var morfar och pappas kusin som vi kallade för vår farbror. Och de följde med till Tabriz.

Det tog oss fyra dygn att korsa gränsen mellan Iran och Turkiet I Kurdistanregionen. Och över femton månader att korsa några gränser genom Europa på väg till Sverige.

När mitt flyg landade på Arlanda satte jag mig utmattad på en stol där i transithallen och somnade. Jag väcktes av en polis som frågade efter mitt pass. Jag som hade förstört alla handlingar jag hade fått från min flyktkonsult, som jag hellre kallar min smugglare, svarade att jag inte hade något och att jag var flykting.

Jag glömmer aldrig känslan när jag kom ut från Arlanda efter polisintervjun, när vi var på väg ut tillsammans med en person som skulle köra oss till flyktingförläggningen Carlslund i Upplands Väsby. Jag var röksugen och frågade vårt sällskap om jag fick röka. Du kan göra vad du vill, svarade han med ett stort leende. Nu är du en fri människa.